låt mig få berätta

Ibland blir jag väldigt stirrig och säger olämpliga saker, eller skrattar åt fel saker på fel ställen. Känner man mig inte, kan man lätt ta mig för att vara hänsynslös eller kanske till och med bitchig. Det är jag inte egentligen, dessa handlingar är ett resultat av impulshandlande just där och då, det lovar jag. Ville bara säga det.

Idag har jag en stressig eftermiddag framför mig. Allt från bal-fixerier till en fungerade internetbank ska ordnas. Dock ligger inget plugg på schemat och det känns riktigt, riktigt skönt! När alla ärenden är uträttade, ska jag luta mig tillbaka framför Herkules med en bit choklad i handen. Mmmm...

circle of life

Tröttare tjej får ni nog leta efter, herre jisses, alltså. Dagarna går i ett. Idag, eller sent igår kväll, skickade jag i vilket fall in min projektarbetesrapport, så himla skönt! Nu taggar jag bara inför den muntliga och sista delen nästa tisdag, men jag känner mig ganska säker. Måste dock göra om PowerPointen helt pga. skolans datorer, men jag vet i alla fall ungefär vad jag ska säga när jag väl står där framför alla andra. Lite nervöst, alltså...

Ikväll lyssnar jag faktiskt på Disney och skriver en liten engelska inlämning om frusna kycklingar. Nej, fråga inte. Gäspar hela tiden, skulle nog behöva sova en hel vecka för att ta igen alla förlorade timmars sömn.

att provocera

Folk som provocerar kan vara bland det värsta jag vet, allra helst om det är över internet. I verkligheten kan man i alla fall säga till personen på skarpen, är det över internet kan man bara i tystnad framför datorskärmen framhäva sitt hat. Och jag vet att man inte borde bry sig om det, inte ta åt sig, bla bla bla. Men när det är människor som den här tjejen, då kokar det riktigt inom mig. Kolla in hennes inlägg om hur det borde vara olagligt att vara ful. Jag lovar er att ni också kommer bli provocerade, sånt där går helt enkelt inte obemärkt förbi. Vilken jubelidiot. Sånna människor vill man bara slå hårt i ansiktet och få dem att förstå hur dumma de är i hela huvudet.

halvårsjubileum

Igår firade jag ett halvår tillsammans med min tandställning och det fick mig att tänka på en sak; är det inte fler tjejer än killar med tandställning? Eller är det bara något jag fått för mig? Jag känner till fyra killar på min skola som har tandställning, medan det finns minst sex tjejer bara i min klass med tandställning! (Ja, jag är samhällselev och kopplar alla frågor till genusperspektivet.) Har killar "finare" tänder i sina gener, medans vi tandsällningstjejer går i arv lättare? Eller är det slumpen? Ibland börjar jag fundera, alltså. Har vi tjejer större krav på oss själva att se ut som ideal-kvinnan och därmed väljer tandställning, medan killarna inte bryr sig ett smack om hur de ser ut i munnen? Frågan tåls att tänka på...

fin lördag

Trots söndriga väskor, ringar och lite annat smått & gott, blev det en väldigt fin kväll. Kolla bara på bilderna!

 

jag blundar i solens sken

Jag känner värmen mot min hud
det kan bara bli bättre nu
Och jag är här och lycklig i solens sken
mitt liv är här, mitt liv är nu
Det är mitt enda levnadshjul
och jag är här och lycklig i solens sken

Med den lilla versen tänker jag ta på mig solglasögonen och ge mig ut på en promenad i solskenet. Våren är verkligen här nu, och jag kunde inte vara gladare! Ikväll ska jag dansa tills fötterns blöder och sjunga tills min röst ger vika. Det går mot ljusare tider nu, mina vänner, på alla sätt och vis!

dagens horoskop

"Du kan inte vrida klockan tillbaka - tecknen råder dig att acceptera vissa förhållanden du inte är helt tillfreds med."

hurra, hurra, hurra!

Förresten, fyller min baldejt år idag. Det tycker jag är värt att hurra för, han blir ju trots allt 19 vårar. Jag längtar rätt mycket till balen, det kommer bli en riktigt, riktigt bra kväll. Jag och Carl-Johan kommer vara jättefina tillsammans. Men samtidigt längtar jag ändå inte. När balen är här, är verkligen allting slut. Allting. Trean, gymnasiet, min ungdom (känns det som i alla fall)... Alla splittras och min trygghet tillsammans med dem. Nej, jag vill inte tänka på det. Just nu ska jag bara ha två helt grymma studentmånader, sen får framtiden komma när den kommer.

Janne

Idag träffade jag en gammal högstadielärare till mig. Vi sprang på varann bland grönsakshyllorna på Maxi och blev nog lika förvånade båda två. Först kopplade inte min hjärna riktigt, men när jag sedan insåg att det var just min gamle mattelärare, utbrast jag glatt "Åh! Hej, Janne!". Han blev nog lika glad och överraskad som jag blev, gick mot mig med öppna armar och gav mig en hård kram. Vi pratade om nutid och framtid, om dåtid och minnen. Åh, jag har saknat den läraren, alltså.

Jag har nog kollat igenom hela Bilddagboken (hehe) för att kunna hitta en fin bild på Janne, tyvärr utan framgång. Det slutade med att jag istället fastnade med en massa gamla bilder från sjuan, åttan och nian. Vilken fin klass jag hade på högstadiet, jag ska nog tänka lite extra på dem ikväll faktiskt.

blommor

Idag shoppade jag blommiga plagg, för jag tror att våren kommer lite snabbare på det viset. Längtar jätte, jättemycket till varmare grader, så att man kan gå runt och se ut som på bilderna. Ååh.

kick-off

Jag blir så himla taggad och inspirerad när jag ser de här bilderna. Funderar på att börja deffa, som den tuffa killen hade sagt, och denna gång ska jag verkligen lyckas! I sommar ska jag vara smoking hot i min nya, röda volangbikini, som jag förövrigt klickade hem igår. Ta er en titt på bilderna nedan och se om inte ni också får lite spring i benen!

  

Alla bilder är från Google.se

att gå sin egen väg

Jag har alltid gått min egen väg, aldrig varit rädd och aldrig ångrat mig. Jag har haft mål och alltid tagit mig dit. Jag har varit oberoende och gjort vad som behövts för att ta mig dit jag velat. För att nu kunna nå mina drömmar måste jag ta ett stort steg, ett steg in i vuxenlivet på riktigt. Jag måste flytta, laga egen frukost och ta hand om mig själv när jag blir sjuk. Det finns ingen mamma där som väcker mig på morgonen eller som frågar mig hur jag mår efter en lång dag i skolan.

När jag först sökte den universitetsutbildning som jag gjorde, var jag mest spänd och förväntansfull; wow, egen lägenhet!, nya vänner!. Visst kan det bli hur bra som helst, men vad händer med mitt gamla liv? Mina "gamla" vänner, min familj, mitt gamla jag? Kommer jag flyta ifrån allting? Kommer jag tappa kontakt med människor jag absolut inte vill tappa kontakt med? Kommer jag under skolloven känna mig som en ailien bland alla gamla bekantskaper, i mitt gamla liv? Jag är jätterädd att jag ska glida ifrån så fruktansvärt att jag inte ens blir tillfrågad när stora högtider inträffar, att jag får sitta hemma på t.ex. midsommar. Att jag ska känna mig som en främling i min egna bekantskapskrets. Jag är också jätterädd att allt jag under sju år har byggt upp ska vara förgäves och bara glida igenom mina fingrar. De säger ju att vännerna man skapat sig under gymnasiet är de sannaste vännerna, det är ingenting jag vill förlora.

ångest & skenande puls

Jag sökte precis till det allra första universitetet, tänkte att ni kanske ville veta det. Nu ska jag lägga mig under täcket och noja lite över hur fort tiden går. Shit, alltså.

Hanna Turi

Ny favorit, så himla duktig tjej. Till Siesta ska hon också, kan knappast bli bättre!

http://open.spotify.com/album/43sAVbSUJhv2wqmh9WGrLT

true words

dag 22

Dag 22 - det här upprör mig.
Djurförsök, djurhandel, ja, allt som har med elaka saker mot djur att göra upprör mig. Jag tycker det är fruktansvärt vidrigt att man t.ex. kastar små nyfödda valpar långa sträckor för att de tillslut ska hamna i iskallt vatten. Att man ens kan göra en sån sak och sedan sova om nätterna! Sådana människor har inga hjärtan eller fungerande hjärnor, så är det bara.

Något annat som upprör mig är hur orättvist livet egentligen är. Här sitter jag i ett varmt hus med mat i magen, kläder på kroppen och pengar i plånboken. I Japan ligger folk och sover kollektivt med inte mer än en filt omkring sig och några tunna, kanske söndriga klädesplagg på sig. De har varken rent vatten eller mat för dagen, och deras hem är totalförstörda. Ta mig inte fel, jag är mer än tacksam för det liv jag lever, men ibland undrar jag - varför jag? Varför ska jag i jämförelse med alla japaner få ha det så bra? Sedan kan jag också vända på det; varför ska Lady Gaga få simma i pengar medans jag måste vända på varje krona jag äger och har? Då blir jag i mina ögon snabbt offret, vilket är en fruktansvärd tanke om man jämför med många andra som har det så mycket sämre än vad jag har. Det dåliga samvetet infinner sig fort.

Det finns säkerligen annat än det här som upprör mig, men jag kommer inte på något mer just nu. Vad upprör er?

avgjort

I lördags blev då Melodifestivalen 2011 avgjord, det är alltså Eric Saade vi skickar till Tyskland. Jag vill verkligen tro på honom, det hade ju varit kul om Sverige fått vara med i ESC för omväxlingens skull..., men jag är väldigt osäker. Även fast den internationella juryn gav de flesta av sina 12-poängare till honom, tror jag inte att han slår särskilt hårt. Låten är alldeles för vanlig, och hans text känns lite barnslig för hans ålder, eller har jag fel? Visst är han snygg på alla sätt och vis, men det är ju inte riktigt utseendet man ska gå efter. Jag röstade på och höll hårt för The Moniker ända in i det sista, men det hjälpte inte det minsta. Himla synd, jag tror att vi haft så mycket större chans om vi skickat honom till Düsseldorf. Annorlunda låt och stil, grym kille helt enkelt.

Eric Saade

The Moniker

hurt

Idag upplevde jag något som tog mig ungefär ett och ett halvt år tillbaka i tiden. Jag har återigen blivit blockad på Facebook och jag måste säga att trots tiden som gått, gjorde det lika ont som förra, och första, gången. Jag vet inte av vilken anledning personen gjorde som den gjorde, och jag gissar på att jag heller aldrig kommer få reda på det.

Blockaren är ingen mindre än Min första kärlek. Även fast jag pratat så gott om honom, måste jag erkänna att han ibland kan vara väldigt ful i sina drag. Jag är just nu sårad, men framför allt bara jävligt besviken.

spänd förväntan

Jag känner verkligen att mitt liv börjar falla på plats nu. Två av fyra (eller möjligvis fem?) prov innan påsklovet är avklarade, jag ligger bra till med projektarbetet och allt annat skolarbete också för den delen. Min träning är nästintill på topp, jag tränar så gott som fem dagar i veckan, och det känns verkligen bra. Bland de gråa molnen lyser solen då och då fram och jag börjar få lite livslust tillbaka. Även fast det är en bit kvar nere i det mörka, kalla läxhavet innan studenten är här, kan jag faktiskt se ljuset i tunneln nu. Det är bara 10 veckor kvar nu, vilket det är helt, totalt sinnessjukt.

Under veckan som kommer ska jag verkligen ligga i med min träning och, framför allt, plugget, för att därmed, förhoppnigsvis, sätta grund för högsta betyg i Engelska C. Sen ska jag i helgen belöna mig själv med denna nya Dumle-uppfinning, så spänd på att få smaka den! Dumle med cashewnötter kan ju inte bli annat än perfektion!

                                     

Japan

Men åh, vad mitt sms-problem känns litet gentemot detta. Livet är så orättvist.

dagens fundering

Att få eller ge ut sitt nummer till en person man bara känt en liten stund, är en ganska skön känsla. Man vet att man då väckt intresse hos den andra personen och att det var positivt. Man känner sig uppskattad och sedd, om så bara för de där timmarna bland cigarettrök och musik som skär in i öronen.
Den stora frågan när man sedan fått numret är, när hör man av sig? Det har väldigt sällan hänt att jag varit den som tagit nummer, så att jag behövt höra av mig först. De gånger jag tagit nummer är då jag inte velat höra av mig över huvud taget... Killar har istället tagit mitt nummer. Om det är ett bra eller dåligt tecken, kan man ju diskutera. Så den stora frågan för min del har alltid varit när, eller ens om, de kommer att höra av sig. Vanligtvis har det tagit två dagar, jag har alltså fått ett sms redan på söndagen. Vissa gånger har det inte kommit något sms alls, men det har inte gjort mig någonting, det var bara kul att någon ville ha mitt nummer från första början.

En nära vän sa till mig att vissa killar har regler på hur många dagar det måste gå mellan bytandet av nummer tills ett sms faktiskt skickas iväg. Själv har jag nog aldrig hört om den reglen innan, tycker att de flesta killar borde förstå att tjejer, i alla fall jag, känner sig mer uppskattade om ett sms skickas iväg redan dagen efter, då slipper man liksom gå runt och tro det värsta. Min tanke, när ett sms inte dykt upp, har många gånger varit att killarna bara slagit vad med varandra om hur många nummer de skulle kunna samla ihop under kvällen, som en tävling ungefär, och att jag då bara varit "en i mängden". Men det är väl kanske inte mer än rättvist, jag och mina tjejkompisar brukar tävla om hur många gratis drinkar vi kan få ihop på en kväll...

så himla bra kväll

Födelsedagsbarnet!

♥

"Ja, må han leva..!"

♥♥

Jag & världens bästa Eric!

bra fredag

Jag är väldigt glad just. Kanske är det för att min baldejt och jag klickade jättebra när vi idag under två timmar pratade om allt mellan himmel och jord, kanske är det för att världens bästa Micki fyllde 20 i tisdags och för att vi ska fira honom med utgång ikväll. Eller kanske är det för att Naturkunskaps B-provet imorse gick jätte, jättebra, för att det faktiskt känns som vår på riktigt nu eller för att allt angående skolbalen äntligen har fallit på plats. Bra mår jag iallafall, och den känslan ska jag hålla hårt i, då jag nu ska börja göra mig iordning för att börja kvällen med att vara domare på en talangtävling för småbarn. Efter det ska jag dansa med världens bästa och fortsätta må underbart!

Jag & Micki!

inte längre mitt liv

Av att kolla igenom en del facebooksidor har en massa minnen letat sig in i min hjärna. Jag klickade mig in på Bilddagboken och min gamla sida där. Sommaren 2008 kan ha varit den bästa sommaren någonsin för mig. Och nu inser jag att jag har tappat många kontakter från den sommaren, en del som då var väldigt nära kontakter. Det gör ganska ont i mig.

Jag lägger här upp en bild på två personer med grymma personligheter som förevigt har förändrat den jag är. Får hoppas att de, vilket jag knappt tror, läser det här och att de förstår att jag verkligen saknar dem och tiden vi hade tillsammans den där sommaren -08.

Jag tycker om att leva i mina minnen, det betyder inte att jag lever i dåtiden. Det är skönt att tänka tillbaka på sådana här perioder ibland, som sommaren 2008. Sommaren då allt jag levde för var Min första kärlek och mina underbara vänner, bland annat dessa två på bilden ovan. Nu har min första kärlek en ny kärlek, och jag ser dem tillsammans ibland. Det kan vissa dagar göra lite ont i mig. Det är då jag tänker på det där jättefina vi, han och jag, en gång hade. Och ibland kan jag sakna det. Det var verkligen den bästa tiden i mitt liv, det kan jag helt ärligt säga. Och om ödet vill det, ja, då kanske vi hittar varann igen någon gång i framtiden.

Dessa två filurer på bilden ovan saknar jag också rätt ofta, det är ju sällan man ser dem nu för tiden. Egentligen är det helt sjukt vad mitt liv är annorlunda idag jämfört med vad det var den där sommaren. Allt jag i dessa dagar tänker på är skolbalen, körkortet och min framtid, jag ägnar knappt en tanke åt allt som en gång var hela mitt liv. Det är konstigt, hur hela mitt liv inte längre är mitt liv, utan någon annans.

Internationella Kvinnodagen

Den var igår, ja. Internationella Kvinnodagen, alltså. Jag läste en text angående detta i tidningen igår morse. Där stod det bl.a. att tjejer skulle ta några steg framåt, stå på sig, ta mer plats, bla bla bla... Jag säger inte att det inte stämmer, för visst gör det det. Men det är sånt där man läser och matas med varje dag. Både killar, lärare och alla tjejer vet att tjejerna måste stå upp mer för sig själva, men det är ändå inget som händer och därmed verkligen lättare sagt än gjort. Alla har inte det självförtroendet till att vara högljudd under lektionerna, och det kan självklart gälla även killar. Bara för att man är kille betyder det inte att man vill ta plats, och bara för att man är tjej betyder det inte att man vill vara tyst och osynlig. Så istället för att tjejerna ska bryta fötterna av sig genom att försöka ta sig framåt, kanske killarna skulle ta ett eller några steg tillbaka? Det stod även om jämställdhet i den där texten jag läste, och jag tror knappast att det kan blir mer jämställt än så; att killarna backade bak och lät tjejerna komma fram. Att alla drar sitt strå till stacken, det kallar jag jämställt.

I skolan kollade vi på filmen Tusen gånger starkare. Bra film med ett viktigt budskap, dock med inte särskilt bra skådespelare. Men helheten var mycket bra, jag blev väldigt upprörd och väldigt påverkad av filmen. I vissa scener ville jag bara skrika åt filmduken, andra gånger satt jag med tårar i ögonen. Jag kände igen mig själv i filmen, men jag vet inte riktigt på vilket vis. Kan ju egentligen inte säga att jag ser mig själv i en enda av rollfigurerna, men jag tror att jag på något sätt kände igen min högstadietid i filmen.

Såhär skrev en av mina vänner på facebook angående denna dag:
"Kvinnodagen är ett jävla skämt! Säkerligen i flera familjer som det låter: "Åhh, det är kvinnodagen idag. Vi lagar mat åt mamma eller vad säger du?", jävla skämt. Laga mat åt henne nästa onsdag som är en helt vanlig dag och kanske måndagen och lördagen med? Visa att du älskar dem alla dagar på året och inte bara en jävla dag. Sånt jävla trams, min mamma köpte en blomma till mig och min pappa."

En av mina klasskamrater och vänner skrev det här om dagen och filmen. Väldigt bra, läs läs läs!

våren kom med mina kläder

Nu tycker jag att det ska bli vår, så igår invigde jag de tunnaste tygskor jag har och idag såg jag ut såhär!

berg- och dalbana

Det är sjukt vad mitt humör har pendlat upp och ner idag. Ena sekunden spritter jag av glädje, andra sekunden vill jag bara lägga mig i fosterställning och gråta. Det är fruktansvärt att känna så som jag gör just nu, och jag vet inte riktigt vem jag ska prata med. Tror egentligen inte det finns någon jag kan prata med. Men ändå känns det bra, jag känner nu och det har jag inte gjort på väldigt länge.

Tack vare detta har jag nu även börjat tro på kärleken igen och det påminns jag av varje gång jag har bäddat min säng och ser att den helt klart är gjord för två kroppar slingrade tätt intill varann istället för en ensam kropp. Skulle kärleken dyka upp nu, hade jag välkomnat den med öppna armar. Det känns som om det är precis vad jag behöver; kärlek. Ha någon att ty sig till och kunna prata om allting med. Just nu har jag ingen sådan speciell person, och har heller inte haft det på väldigt, väldigt länge. Jag ger och ger, men får sällan någonting tillbaka. Men det är okej, har jag stått ut såhär länge ska jag nog kunna klara några ynka månader till. Sedan är det sommar, och efter det höst. Då ska jag härifrån och börja om från början. Jag behöver något nytt, eller kanske rent av nya människor runt omkring mig. Sådana som faktiskt får mig att må bra.

sommarkänslor

Ilskan har lagt sig, och istället har en massa sommarkänslor börjat sprudla i min kropp! Solen skiner utanför och jag lyssnar på låtar som tar mig tillbaka till sommaren 2010. Åh, jag längtar nu.

Let's get naked under blankets

let's get wasted, let's get stoned

Let me tell you I adore you

oh, let me take you home

Let's not talk about the sorrows

let's just say that, oh oh oh

Let's go crazy for each other

and let's just fall in love

bilder från weheartit.com

ilska

Jag vara för några minuter sen ute på en liten promenad. Man tänker så bra när man är ute och går, eller jag gör det iallafall. Det var mörkt ute och helt plötsligt sköljde en våg av ilska över mig, jag ville bara stänga ögonen och springa rakt in i mörkret, utan att bry mig om vad som skulle kunna hända. Ilskan var över hur jag blir behandlad, över hur de som ska vara mina närmaste beter sig, över vilken skit jag faktiskt tar. En gång, okej, det har jag förlåtit. Men när samma sak händer en gång till, nej, jag köper det inte. Jag tänker inte bara stå här och ignorera allt, det gör jag inte. Och jag tänker absolut inte spela med i dina spel längre. Du är fejk rakt igenom och hädanefter ska jag behandla dig likadant som du behandlar mig, var så säker.

mental förberedelse

Igår under kören sjöng vi en av låtarna som kandiderar till studenten och kyrkan. Den heter "That's what friends are for" och har en svårsjungen, men samtidigt väldigt, väldigt fin text. Versen går någonting såhär:

And I never thought I'd feel this way
And as far as I'm concerned
I'm glad I got the chance to say
That I do believe I love you

När jag sjöng just de där raderna, såg jag framför mig hur det kommer se ut i kyrkan. Jag ser mig själv stå med en mick i handen, likaså resten av treorna i kören, och jag ser även publikhavet av treor i kyrkbänkarna. Av någon anledning föreställer jag mig min kompis Mandus gråtandes, rörd av vår sång. Mina ögon fylls med tårar där inne i musiksalen och jag är nästan tvungen att lämna rummet. De andra får inte se mig gråta. Kanske på studenten om tre månader, men inte nu.

Starkast anledning till tårattacken tror jag var alla mina och Mandus minnen tillsammans. Vi var praktiskt taget oskiljaktiga i somras. Träffades vi inte och gjorde galna upptåg, så hade vi varandra konstant på sms. Och jag kan säga, utan att behöva tänka en extra gång, att studentåret inte hade blivit detsamma utan honom. Trots sina svåra tider, har han alltid stått vid min sida. (Gud, jag blir helt tårögd bara av att skriva det här.) Och trots hans ibland smått svårförståeliga humörsvängningar, är han den som alltid muntrat upp mig. När jag varit som tröttast på min familj, på skolan eller på mina andra vänner, räckte det bara med att han äntrade rummet eller gav mig en galen ansiktsmin, och mitt liv var på topp igen. Alla borde ha en vän som Mandus.

På studentdagen kommer jag högst sannerligen gråta ögonen ur mig. Inte för att studenten är en särskilt ledsam tid, det är ju en tid av glädje! Inte heller för att jag kommer sakna min klass, utan helt enkelt bara för att det kommer vara riktigt laddat med känslor. Min släkt från långa vägar kommer vara där och alla bara för min skull. Jag kommer också känna att jag verkligen klarade det. Jag klarade tre år av prov, inlämningar, krossade hjärtan, tentor, pojkvänner, vänner och ovänner. Och nu har jag gjort det, jag har klarat gymnasiet och är fri.
Jag kommer också gråta för själva gymnasietiden, för lärare och människor jag kanske aldrig mer kommer träffa och för en omgivning och atmosfär jag aldrig mer kommer vistas i. Jag kommer gråta över tre helt underbara år, som rusat förbi med ljusets fart, om inte snabbare. Jag kommer gråta över en tid som aldrig mer kommer tillbaka, över en tid där jag blev jag och över en tid jag utan tvekan skulle göra om vilken sekund som helst. Gymnasiet kan nog ha varit den bästa, samtidigt den mest smärtsamma, tiden i mitt liv. Ingenting kan mätas upp med den, inte ens högsta betyg i engelska C.

snurrigt

Mina dagar består av att vara i skolan, träna, äta, plugga plugga plugga och sova. Det är väldigt mycket i skolan nu, det har jag säkert redan sagt, men på något sätt trivs jag med tillvaron ändå. Jag har äntligen pratat och bygger nu, sakta men säkert, upp en kompisrelation med min baldejt och jag kan inte med ord beskriva hur skönt det är! All nervositet är nästintill borta. I kören har vi börjat öva in sånger och psalmer till student-timmarna i kyrkan. Det är 12 veckor, inklusive lov, kvar. 3 månader. Fattar ni eller? Jag gör det iallafall inte.

dag 21

Dag 21 - mina dåliga sidor.
Jag har väldigt svårt för att på rak arm bara rabbla upp en massa dåliga sidor hos mig själv. Jag lägger märke till dem lite då och då, eller kommer kanske underfund med dem när jag pratar med mina vänner om allt mellan himmel och jord. Det är ju inget jag direkt går runt och tänker på varje dag. Jag vet dock att jag har väldigt svårt för att säga nej. Ibland vill jag helt enkelt inte såra folk, ibland vågar jag inte men mestadels har jag bara inte hjärta för det. Hatar att se folk bli besvikna, allra helst om det är på grund av mig. Att jag gör saker jag egentligen inte vill, bara för att inte svika, har jag redan skrivit ett inlägg om här.

Jag har mestadels också väldigt stor separationsångest. Det var riktigt jobbigt för mig att sluta nian, lämna musikklassen och alla mina klasskamrater bakom mig. Förmodligen kommer det bli jobbigt även nu vid studenten, men inte lika jobbigt. De människor jag vill ha kontakt med, kommer jag ju fortsätta ha kontakt med. Om jag skulle flytta, däremot, hade allt genast blivit hundra gånger jobbigare.

Oftast säger jag inte ifrån när jag borde. Jag tycker inte om att ta konflikter eller att "prata ut" om saker. Om jag nu måste göra det, gör jag det hellre över sms eller telefon, hatar att göra det face to face. Vilket kan vara dåligt vid ganska många tillfällen, då jag går runt och bär på saker som tillslut blir så många att jag bara exploderar inombords. Jag vet ju själv att jag borde prata om dem och få det ur mitt system.

"Mycket vill ha mer", det uttrycket har ni säkert hört. Det kan i vissa tillfällen vara en dålig egenskap hos mig; så fort jag bemästrat något eller trott mig bemästra något, vill jag ha mer. Mycket, mycket mer! Helst också innan jag ens kan få det. En bra egenskap ibland, då det pushar mig själv till att vilja mer och komma längre. En dålig egenskap för det mesta, då jag nästan aldrig blir riktigt nöjd.

Jag litar också otroligt fort på folk. Ibland kan det vara bra, ibland blir det bara hemskt fel.

slutspurten

Vi fick våra studentmössor idag! Gud alltså, det är absolut inte många veckor kvar av min sista gymnasietermin nu. Allt är så nära, det känns verkligen. Jag kan knappt tro det. Den här sista tiden ska jag verkligen ta vara på. Prata med folk jag inte pratat med på ett tag, dansa tills mina ben inte bär mig längre på studentfesterna, le i skolan och inte hänga upp mig på småsaker, spendera tid med de lärare jag verkligen tycker om och som har satt speciella spår i mitt liv och, framför allt, ska jag plugga som aldrig förr. Men självklart inte så att jag dör inombords. Det kommer vara kämpigt, men absolut värt det den där torsdagen vi står i kyrkan och får våra betyg. Då kan jag gå ut trean och veta att jag presterat mitt yttersta. Men, som sagt, det är en bit kvar på vägen, och säkerligen en ojämn sådan. Om några veckor, när det sista stora provet är gjort, kommer jag vara fruktansvärt lycklig. Och sekunderna efter min muntliga presentation av projektarbetet, kommer mitt liv vara underbart. Fullkomligt underbart.