tre år

Fin, välbehövlig kväll med vackra Emma igår! Vi pratade om allt och inget, och återigen mindes jag hur sjukt livet är, hur fort det kan vända och hur mycket allting har förändrats på tre år. När jag i augusti 2008 började ettan på gymnasiet, kunde jag inte tänka mig ett liv utan min första kärlek. Nu pratar vi inte ens med varann. Jag trodde aldrig jag skulle ta studenten med tandställning eller utan en av mina allra tajtaste vänner från högstadiet. Jag inser ju nu hur jädra mycket jag har växt under gymnasiet. Trodde att jag hittade mig själv under sommaren mellan nian och ettan, men ack, så fel jag hade. Var ju knappt ens hälften av mig själv då! Jag ser på mig själv väldigt mycket vuxnare och mognare nu. För det är så, jag är vuxen nu, jag ska kasta mig ut i världen och livet och verkligen ta hand om mig själv. Hade aldrig ens kunnat drömma om detta för tre år sedan, trodde faktiskt inte åren skulle gå så fort. Så till er som börjar gymnasiet, eller kanske tvåan, nu till hösten - ta verkligen vara på det! Skolan kommer vara jobbig både en och två gånger, du kommer gråta över pojkvänner och slita ditt hår över prov, men det är fan värt det. Gymnasiet har varit en sån himla underbar upplevelse, jag skulle verkligen inte byta bort en enda dag därifrån, inte ens de jobbiga. För det är de jobbiga dagarna som gör att man uppskattar de bra, de alldeles, alldeles fantastiska gymnasiedagar jag hoppas ni alla någon gång kommer att få uppleva.

sex and the city-tankar

"Senare den kvällen funderade jag på fäder, eller snarare bristen på dem. En del säger att en dotterns förhållande till sin far är en förebild i alla hennes förhållande med män. Är det bara billig psykologi eller ligger det verkligen något i det? Innebär ett bristfälligt föredome ett liv av bristfälliga förhållanden? Jag kunde inte låta bli att undra; hur stor roll spelar egentligen fäder som föredöme?"

en liten klagan

För lite drygt en vecka sen vaknade jag på morgonen som nybliven 18åring, med en känsla som berättade att "det här kommer bli en bra dag". Det blev det också, en av de bästa dagarna på länge. Nu har jag varit 18 i över en vecka (höll först på att skriva att jag varit vaken i över en vecka, och det känns det visserligen som, men..) och mitt liv är inte så himla häpnandsväckande roligt längre. Tröstäter choklad i massor, sover alldeles för lite, tränar på tok för lite!, söker studentlägenheter varvat med att jag pluggar körkortsteori tills jag gråter (därav chokladen) och klipper gräset/rensar rabatter tills fingrarna blöder och händerna domnar. Och till råga på det, börjar sommaren regna bort nu. Mitt liv har varit roligare.

dagen i stort

Sleten efter helgen har jag inlett andra jobbveckan (eller ja, egentligen femte jobbveckan, men andra på det nuvarande jobbet), bråkat och svurit över gräsklippare hela dagen, gått en lång promenad i det ömsom varma, ömsom kalla vädret och nu väntar jag och min familj besök från en långväga kusin till mig och min syster. Han kommer från uppåt landet, gissar på Lappland eller något. Ingen aning faktiskt! Men kulturkrock kommer det att bli; våran dialekt mot hans dialekt. Må bäste man, eller kvinna, vinna...

det blev utgång även på lördagen

Så himla fin kväll med så himla fina tjejer. Kärlek till er!

några bilder från igår

Några av världens bästa!

Hade en av de bästa utgångarna igår, trots spöregn och ömma fötter. Älskar att vara 18!

bakfylla imorgon, ohja

Har så ont i mina ben och fötter att jag knappt kan stå upp, men GUD vilken galen kväll det har varit! Har dansat så att jag ramlat och tagit shottar så att jag nästan spytt. Imorgon, (eller ja, idag..), kommer här upp bilder från kvällen. Älskar detta!

finaste födelsedagen

Hade världens bästa födelsedag med alla mina fina, fina vänner!
Det hela började med en kidnappning (sjukt läskigt att åka bil utan att se vart man åker!!), fortsatte med mat, god dryck och tårta tillsammans med de allra bästa och avslutades med Veronica Maggio på scen. Kunde inte ha blivit bättre infirad i vuxenlivet, det är bara så! Kan inte förstå hur fina mina vänner är.
Här ska ni få lite bilder från dagen och videos från Maggio.

Fina vän!

Framför Maggio, åh, vilken känsla

Paketöppning omringad av världens bästa killar, killar som aldrig sviker eller beter sig som svin. Ni är bäst!

Kidnappningen, gud alltså!!

Mina vänner fick mig att krypa på marken och lytfta benen högt, högt för saker som inte ens fanns framför! Har aldrig varit så rädd :D Men jag älskar dem ändå!

Puss!

Maggio, så snygg, och så bra!

Vid ett tillfälle sjöng hon "Är det såhär, det känns o va lycklig? De é inga problem", och lite så kände jag då, det är fan sådär det känns att vara lycklig, så som jag kände igår.

18!

6570 dagar i livet - underbara 18årsdag, jag trodde aldrig du skulle komma!
Dagen spenderar jag med att jobba och kvällen spenderar jag med bästa tjejerna och en Veronica Maggio-konstert. Kan inte fatta att dagen redan är här, dagen jag väntat så länge och så otåligt på! Lika lite som jag trodde att denna dag skulle komma, lika lite tror jag fortfarande att min uppkörningsdag ska komma. Och lika mycket som denna dag kom, kommer också uppkörningen. Shit, är redan nervös.

All my life I've been good, but now - what the hell?

nu räcker det

Breaking up with God.

Uppdatering klockan 21.00: Nej, nu tänker jag inte gå runt och vara bitter. Det är inte så jag vill minnas min sista dag/kväll som 17åring! Det har varit fullt upp hela dagen; först jobb och sedan en massa, massa fix inför imorgon. Gud, kan inte fatta att dagen redan är här. Jag blir fucking myndig om några timmar.

ombytta roller

Jag var osäker från början, visste inte vad jag ville eller hur jag kände. Visste inte om det var värt att kasta sig ut och satsa, om det sedan ändå inte skulle bli något seriöst. Han var säker. Säker på vad han ville och kände; "Kom hit, sov hos mig!" Jag backade. Var tvungen att känna in hela situationen innan jag bestämde mig för något. Från att ha pratat varje dag i två veckor, gick vi till att inte prata alls under några dagar. Det var då jag upptäckte det, eller dem, känslorna. Känslorna jag hade för honom. Nu var jag helt plötsligt mer än säker och ville visa honom detta med. Jag fick konstig respons; korta och inte alls lika flirtiga svar som innan. Försökte tänka positivt och vänja mig, men det var en annan person jag pratade med. Det var som ombytta roller. Funderade mycket och länge på det här; det var som om han kände på sig att jag hade bestämt mig för vad jag ville. Som om han faktiskt bara ville ha mig när han inte riktigt kunde. Är killar så enkla? De vill ha dig när de inte kan, och de vill inte ha dig när de väl kan få dig? Eller som Håkan Hellström hade sagt det; "Om du älskar mig, kommer jag lämna dig och om du lämnar mig, kommer jag älska dig". Är det hela så enkelt?

slut, over, finito

Har jobbat absolut sista dagen på muséet, så himla gött att jag inte finner ord för det! Roligare jobb har jag ju haft. Har på två dagar läst ut en bok på 305 sidor, vilket nog aldrig har hänt innan! Dessutom var den väldigt bra, så jag vill faktiskt rekommendera den, starkt. "Inspärrad" heter den och är en verklighetsskildrande bok om fruktansvärd barnmisshandel. Den borrade sig djupt in i min hjärna, och vill fortfarande inte riktigt försvinna. Lär gärna mer om boken här.

Idag började jag på en ny bok, som heter "Blind lydnad". Den är inte verklighetsbaserad, även fast den faktiskt känns så. Sjukt nervkittlande vissa gånger, författaren leker verkligen med ens psyke och man kan inga lägga boken ifrån sig. Hann, trots detta, inte läsa ut boken, utan kom "bara" halvvägs. Hade väldigt många besökare på muséet idag faktiskt, vilket var en av anledningarna till att jag inte hann läsa så mycket, men det var bara kul! Slutade på topp, om man säger så.

Det var bland annat två norrmän som kom in för att kolla på lite kameror. De var verkligen hur trevliga som helst, småpratade om muséet, min bok och om mig, faktiskt. Vad jag pluggade, om min student och vad jag skulle göra till hösten. När de sedan lämnat mig till min ensamhet, åter igen, kunde jag inte sluta fundera på hur vänliga de hade varit mot mig. Jag log för mig själv. De var verkligen alls som oss tysta, ihopbitna svenskar som varken ler eller är trevliga mot människor vi inte känner. Det är knappt någonting som skiljer våra länder åt, men ändå är det som om vi vore två olika folkslag, från två helt olika kontinter och kulturer. Kan det verkligen vara så stor skillnad på oss, på våra personligheter? Och isåfall, varför?

grattis mormor!

Min fina mormor fyller 92 år idag, alltid så stark och sprudlande av glädje. Må hon leva många, många år till!

nya älsklingar!

Dessa tänker jag dansa in min 18årsdag med, helt underbara! Köpta på Nelly.com.

känner mig vuxen i skjorta och namnskylt

ren & skär glädje

Har nu under två kvällar inte kunnat sova, bara för att jag varit så himla pepp på livet, och speciellt på nästa vecka! Herregud, jag blir fan myndig om exakt en enda, ynka, liten vecka. Det är sjukt, blir helt pirrig i kroppen bara jag tänker på det. Har nog inte längtat såhär mycket till en födelsedag på riktigt, riktigt länge. Och nu är den snart här, dagen jag aldrig trodde skulle komma. Jisses. Vet inte vart jag ska ta vägen, spricker nog snart av glädje!

måste bara....

Jag måste sluta anta saker, saker som inte är sanna. Jag måste lära mig att att allting inte är mitt fel, att allting inte är som det är på grund av mig. Sluta vara en sådan egoist! Sluta ta ut saker i förväg, sluta skrika, gråta och vilja dö av förtvivlan på grund av något som faktiskt inte ens finns, något skit som jag i min hjärna själv kokat ihop. Jag måste sluta vara så paranoid och leva mer i nuet. Men jädrar, vad svårt det är. Att ändra på något så intjatat, något som alltid känts normalt för mig.

Just i kväll har jag inte levt i nuet särskilt mycket, utan mer blickat framåt. Jag har börjat planera inför min födelsedag och allt som hör den till; klänning, skor, mat, och så vidare, och så vidare... Beställde hem världens finaste skor till utgången med världens bästa vänner nästa fredag. Damn, vilken vecka det kommer att bli!

enough said

sjukaste dagen på länge

Imorse gick jag upp vid 8 på morgonen, åkte till trafikskolan vid klockan 10 och sedan vidare till jobbet vid 12. Dagen kröp fram, jag hade sex besökare på fem timmar, och jag tänkte att denna dag skulle bli lika tråkig som alla andra senaste dagar. Jag råkade slumra till (som så många gånger förr) och helt plötsligt var det dags att åka hem. Jag börjar släcka ner och dra igen persienner, när jag ser vår bil rulla upp jämte huset. Vid ratten sitter mamma och i passagerarsätet sitter en blond kvinna med beige kjol. Jag kände igen henne så jädra väl och min första tanke var: "Gud, det där är ju Monica!"

För er som inte vet vem Monica är, (vilket antagligen är alla), kan jag berätta att det är, eller snarare var, frun och mamman i grannfamiljen från stället vi bodde på förr. Jag har inte träffat henne och familjen på... 8 år, tror jag, men på något vis fick jag bara en sån flashback direkt när jag såg henne. Men samtidigt som den tanken slog mig, tänkte min mer förnuftiga del av hjärnan; "Varför skulle hon vara här, 40 mil hemifrån?"

Jag släpper det och slutför mitt nedsläckande av muséet. När jag är inne i rummet för kameror, kommer den blonda kvinnan in. Hon säger; "Ursäkta, men stänger ni här nu?" Jag svarar att jag stänger om fem minuter, men kan inte slita blicken från henne. Mamma kommer in efter kvinnan, samtidigt som kvinnan säger; "Ja, fast jag är inte här för att kolla på kameror, utan faktiskt för att hälsa på er." Och vet ni vad? Då är det jävlar Monica! Det var som att jag drömde, och jag fick fråga mamma många gånger om, om detta verkligen var sant. Min puls gick i 190. Det var verkligen hon, kvinnan jag inte träffat sen jag var 10 år. Jag blev helt darrig i knäna när hon säger att resten av familjen, hennes man och son, sitter hemma i vårt hus. Fy fan, vad sjukt det ögonblicket var. (Ursäkta att jag svär så mycket i just detta inlägg, men det är verkligen makalöst vad blåst jag kände mig!) Jag gav henne en lång, svettig kram.

Vi satte oss i bilen för att köra hem, och där vid trappen står hennes man Leif och hennes son Henrik; killen jag vid fem års ålder var genomkär i, killen jag tvingade att pussa mig och leka lekar han egentligen inte ville. Nu står han, 20 år och man, framför mig. Jag svär, hade jag sett honom på stan idag, hade jag inte känt igen honom.

Familjen från vad som känns som mitt förra liv. Galet.

gissa vem jag såg live i torsdags!

Fina, fina Peter Jöback tillsammans med Cookies n Beans. En och en halv underbara timmar; han sjunger lika rent som på Spotify och rakt in i mitt jävla hjärta. (Det är filmat lite snett, ja, jag vet.)

sex and the city-tankar

"Senare den kvällen började jag fundera på ödet; den där galna tanken om att vi inte är ansvariga för hur våra liv avlöper, att allt är förbestämt, skrivet i stjärnorna. Det kanske förklarar varför, när man bor i en stad där man inte ens kan se stjärnorna, ens kärleksliv känns slumpmässigt. Även om varenda man, varenda kyss, varenda brustet hjärta kommer från någon kosmisk katalog, så kan vi väl fortfarande ta ett snedsteg och irra bort oss på vår egen, personliga Vintergata? Jag kunde inte låta bli att undra; kan man begå ett misstag och därmed missa sitt öde? Men kanske, är det våra misstag som skapar vårt öde. Om det inte vore för dem, vad skulle då forma våra liv? Om man inte ändrar kurs emellanåt, så kanske man aldrig blir kär, får barn eller blir den man blir. Trots allt, årstider förändras, så även städer. Folk kommer in i ditt liv, och folk försvinner ur det. Därför är det tryggt att veta att de man älskar alltid förblir i ens hjärta."

Ulrik

Trots sina endast 17 år, börjar denna låten växa mer och mer för mig. Rätt fin ändå.

en liten statusuppdatering

Det är mycket som händer i mitt liv just nu; träning, jobb, en analkande 18årsdag och körkortet. Igår gjorde jag Risktvåan, eller Halkan, som man brukar säga i vardagstal. Där fick jag för första gången (okej, inte första faktiskt...) köra utan mamma eller någon överhuvudtaget i passagerarsätet jämte mig. Vi körde på våta och torra underlag, väjde för låtsasälgar, bromsade och snurrade. Helt sjukt verkligen, ett tag trodde jag inte att jag skulle komma levande därifrån, men det var också jättekul! Hade gärna gjort det igen! Imorgon är det dags för stadskörning, vilken kommer äga rum i Malmö. Det är jag och tre killar till, som jag aldrig varken pratat med eller sett innan, som ska knö in sig i en bil tillsammans med vår körlärare. Det lär bli svettigt och nervös, men säkert kul det också! Sedan är allt nästintill klart, bara till att jobba hårt som fanken på teorin. Ja, för idag är det faktiskt bara två veckor kvar till jag fyller år. Två veckor kvar av min ungdom, får man säga så? Det ska bli jäkligt underlättande att äntligen bli myndig, kunna ta ett glas vin på en restaurang eller kunna gå ut närhelst man vill. Dessutom kommer min födelsedag med all säkerhet bli toppen, men mer om det vid ett senare tillfälle!

att bli tillsammans på facebook

På senaste tiden har det varit väldigt många statusförändringar på min facebook. Tyvärr fler som bryter upp, än som blir tillsammans. Men jag tycker det är lite facinerande, med det här att just bli tillsammans. När blir man det? När man pussats? När man träffats ett tag? När man säger det? Hur min syster och hennes pojkvän blev tillsammans, vet jag inte, hon vägrar säga något. Två av deras klasskamrater har nu också hittat varandra, och de blev tillsammans "idag, för det stod på facebook", för att citera vad min syster sa. Så man blir alltså ett par när det står på facebook? Jag och mina kärlekar har träffats någon månad innan vi gjorde det officiellt på ja, facebook t.ex. För det känns ju lite snopet om man efter första kyssen, eller kanske inte ens det, ändrar status på facebook och sedan håller det i tre veckor, då man återigen måste gå tillbaka till "Singel". Då vet folk, som egentligen inte borde veta, hur fel allting blev. Och det skulle jag tycka vore jobbigt. Men, vad vet jag? Jag som nu varit singel i över 14 månader.

får man ta studenten igen?

Lillasyster & jag ♥

Åh. Får lite tårar i ögonen när jag kollar på filmklippet. Vilken lycka jag kände just där och då.

ansiktet - x

Tjejen i den här videon måste vara lycklig, få kyssa både Salem och Peters läppar!

åldersnoja

En dag i början av denna vecka kom två glada kvinnor och en storögd man förbi mitt sommarjobb. De var alla syskon, så som jag förstod det, och den ena kvinnan hade fått trippen till muséet i födelsedagspresent. De var tre riktigt trevliga människor, pratade och frågade mycket. Vi stod vid ett tillfälle framför en vägg full av galgar och den ena kvinnan säger: "Ja, detta var riktigt spännande! Kanske kommer vi tillbaka om 10 år, då ses vi kanske igen!" Jag skrattar högt och ljudligt; "nej" säger jag, "då är jag nästan 30, och förmodligen inte kvar här längre". Samtidigt då slår det mig; om 10 år är jag nästan fucking 30 år. 30 år. Fick sån sjuk åldersnoja där och då, helt plötsligt bara. Vad händer? Vad gör jag av mitt liv? Varför lever jag inte?

Melissa

"Jag tog allting för givet, det var något fel på mig. Jag måste varit någon annan, innan jag kände dig" sjunger Melissa Horn ur mina högtalare samtidigt som jag plöjer igenom Nellys stora sommarrea. Känner mig lite småkär, men vet inte riktigt om det är tack vare musiken eller de underbara maxiklänningarna.