sjukaste dagen på länge

Imorse gick jag upp vid 8 på morgonen, åkte till trafikskolan vid klockan 10 och sedan vidare till jobbet vid 12. Dagen kröp fram, jag hade sex besökare på fem timmar, och jag tänkte att denna dag skulle bli lika tråkig som alla andra senaste dagar. Jag råkade slumra till (som så många gånger förr) och helt plötsligt var det dags att åka hem. Jag börjar släcka ner och dra igen persienner, när jag ser vår bil rulla upp jämte huset. Vid ratten sitter mamma och i passagerarsätet sitter en blond kvinna med beige kjol. Jag kände igen henne så jädra väl och min första tanke var: "Gud, det där är ju Monica!"

För er som inte vet vem Monica är, (vilket antagligen är alla), kan jag berätta att det är, eller snarare var, frun och mamman i grannfamiljen från stället vi bodde på förr. Jag har inte träffat henne och familjen på... 8 år, tror jag, men på något vis fick jag bara en sån flashback direkt när jag såg henne. Men samtidigt som den tanken slog mig, tänkte min mer förnuftiga del av hjärnan; "Varför skulle hon vara här, 40 mil hemifrån?"

Jag släpper det och slutför mitt nedsläckande av muséet. När jag är inne i rummet för kameror, kommer den blonda kvinnan in. Hon säger; "Ursäkta, men stänger ni här nu?" Jag svarar att jag stänger om fem minuter, men kan inte slita blicken från henne. Mamma kommer in efter kvinnan, samtidigt som kvinnan säger; "Ja, fast jag är inte här för att kolla på kameror, utan faktiskt för att hälsa på er." Och vet ni vad? Då är det jävlar Monica! Det var som att jag drömde, och jag fick fråga mamma många gånger om, om detta verkligen var sant. Min puls gick i 190. Det var verkligen hon, kvinnan jag inte träffat sen jag var 10 år. Jag blev helt darrig i knäna när hon säger att resten av familjen, hennes man och son, sitter hemma i vårt hus. Fy fan, vad sjukt det ögonblicket var. (Ursäkta att jag svär så mycket i just detta inlägg, men det är verkligen makalöst vad blåst jag kände mig!) Jag gav henne en lång, svettig kram.

Vi satte oss i bilen för att köra hem, och där vid trappen står hennes man Leif och hennes son Henrik; killen jag vid fem års ålder var genomkär i, killen jag tvingade att pussa mig och leka lekar han egentligen inte ville. Nu står han, 20 år och man, framför mig. Jag svär, hade jag sett honom på stan idag, hade jag inte känt igen honom.

Familjen från vad som känns som mitt förra liv. Galet.