Och helt plötsligt har jag varit på uppropet på den nya skolan jag ska gå, har försökt göra mina första närmanden till att hitta nya kompisar och jag har inför 84 helt okända människor berättat vad jag heter, vart jag föddes, vart jag bor nu, vad jag älskar och vad jag ville bli när jag var liten.
Och efter de sakerna ville jag bara sätta mig ner och gråta. "Jag kommer aldrig få några vänner, jag kommer aldrig klara den här utbildningen, jag kommer vara ensam resten av mitt liv."
Vi gjorde ett grupparbete, jag och tre andra killar; Magnus 22, Isac 20 och en kille som bott i London och som bara pratar brittisk-engelska, 21. Varför/varför inte väljer du en telefon?, det var vårt ämne vi skulle intervjua folk om. På engelska.
Det gick bra, vi behövde aldrig redovisa, men fan vad vi jobbade i alla fall. Då kändes det bättre, jag har tagit mina första, små steg till att hitta nya vänner. Ändå känner jag mig så jävla osäker inför nollningen imorgon, vill inte att denna söndagskväll ska ta slut. Vill inte. Vill inte. Tänk om jag inte hittar någon tjej jag fungerar tillsammans med, jag kan inte depend on killar hela min universitetstid.
Jag har ont i magen, är nervös inför imorgon. Vet inte vad vi ska göra, vad som kommer hända eller vad jag ska ha på mig/ha med mig/tänka på. Hatar denna ovisshet. Ska nog gå och lägga mig nu. Så jag slutar tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar