till hösten

Jag flyttar på onsdag. Onsdag. Då får jag nycklarna i handen och lägenheten är min. Kan inte fatta det. Det känns overkligt, skrämmande men samtidigt kul. Kommer jag klara av att bo själv? Kommer jag klara skolan? Kommer jag ihåg hur man pluggar på bästa sätt?

Har länge funderat och tvivlat på om jag verkligen kommer klara plugget till hösten. Min stora oro är väl egentligen inte studierna i sig, utan det är studierna på engelska som jag våndas över. Hade programmet varit på svenska, hade jag inte varit hälften så nervös. Inte vet jag, kanske gör jag det till en större grej än vad det är. Men ändå. Det känns så tungt på något sätt, jag tvivlar verkligen på mig själv. 

Här om dagen, på jobbet, träffade jag ett gäng gamla kompisar (alltså, de var inte gamla kompisar till mig, kompisar jag haft länge, utan de var verkligen ett gäng gamla kompisar, runt 70-80 år som fortfarande var vänner med varandra. Hoppas så att jag någon gång får uppleva det) från Växjö. De var på kyrkogården för att besöka en annan gammal vän och på något vis började vi prata med varandra. Jag fick av den ena tanten reda på att de var från Växjö och att deras tre kyrkogårdar inte var i närheten så fina som vår. Jag berättade att jag snart skulle flytta till Växjö för att studera och hon önskade mig alla lycka till. Hon sa att hon bott i ett höghus i stan jättelänge och att hon innan jobbade i affären som låg vid Växjö universitet. Jag tog det som ett tecken på något vis, att jag skulle träffa just dem där.

Har dessutom också fått jättemycket pepp av vänner till familjen, släkt, familjen och mina egna vänner. De säger att de lätt kan se mig framgångsrik och rik i framtiden, att jag kommer bli en riktig Hollywoodfru (haha). Mamma säger att jag kommer komma långt, då jag har både hjärnan och pratet med mig. 

Jag blir så fruktansvärt glad av att höra sånt här, älskar allt stöd jag har runt omkring mig! Det betyder jättemycket att folk tror på mig, för då kan jag också lite försiktigt börja tro på mig själv.