seperationsångest från livet jag älskar

Tycker det är många av mina facebook-vänner som tar klivet ut i vuxenlivet nu. Någon skriver att det är läskigt att bli sambo, någon annan tycker det är ensamt i Göteborg, en tredje är nervös för att flyga till andra sidan jorden och en fjärde packar ner sitt liv i lådor för att dra på nya äventyr. Och jag, ja, lilla jag. Jag har sån sjuk seperationsångest. Från mamma, från mina fina vänner, från bilen, från Sotis, från gymmet här i byn, från huset, från allt. Från livet så som det brukar vara, så som jag egentligen vill att det alltid ska fortsätta vara. Jag vill tillbaka till vardagen så som den var för ett år sedan, då jag körde själv till mysiga fredagskvällar hemma hos Daniel och hans familj. Jag vill samtidigt också backa klockan två, tre år ifrån nu och vara tillbaka på gymnasiet, gå på de fester jag gick på då, träffa det folk jag träffade då, läsa de ämnen jag läste då, umgås med de vänner jag umgicks med då och lyssna på de lärarna jag lyssnade på då. Jag tycker helt enkelt att det verkligen har varit, och kommer att bli, för jävligt att lämna det livet och de åren bakom mig. Gymnasiet var den bästa tiden i mitt liv och de vänner jag fick då, hoppas jag ha kvar hela livet. Jag vill inte längre fram i livet, jag vill inte bli äldre, jag vill bara fortsätta vara 17 hela livet. 17 år i staden, som Veronica Maggio sjöng.


Men samtidigt vet jag att universitetstiden också kommer bli rolig, jag kommer träffa nya människor och få nya vänner. Jag kommer göra sånt jag aldrig gjort innan och jag kommer, efter tre år, vara ett stort steg närmare min dröm. Jag vet att det kommer bli bra, jobbigt men bra, och jag vet att jag kommer klara det. Men ändå, ändå, ligger den där lilla gnagande tanken i bakhuvudet som säger att jag nog borde fortsätta leva i dåtiden, att jag aldrig kommer få det så bra som jag hade det då. Och dum som jag är, lyssnar jag på den. Jag kan tydligen aldrig förmå mig själv att blicka framåt, jag tycker alldeles för mycket om att vara i tryggheten och fortsätta leva där jag mådde som allra bäst. Kanske är vi människor funtade så ändå. Jag är det i vilket fall.