anton 20 år

Pannkakastårtan med allt möjligt i, som vi tjejer bakade till födelsedagsbarnet.

 Uppskärning av den sega och då även smått utrunna tårtan.

 Födelsedagsbarnet, Anton, med sin 20årspresent i händerna; ett radiostyrt flygplan!

 Ellen, jag och Marie, eller som vi brukar kallas; festens mittpunkt.

Anton och Sofie. 

20åringen höll lite tal till oss när alla kommit, "Tack alla för att ni kom ikväll och jag hoppas ni tycker Kajsa är lika snygg som jag tycker att hon är". Applåder!

20 år

Looking for your hot stuff

baby, I need it

Looking for your hot stuff

baby, tonight

I want your hot stuff

I got to feel it

Got to have your hot stuff

got to have your love tonight

Ikväll ska det skålas som aldrig förr - ett 20årskalas som sent ska glömmas!

dag 16

Dag 16 - min första kyss.
De allra flesta jag känner sprang på dagistiden runt och pussade på killar respektive tjejer till höger och vänster. Det gjorde aldrig jag. Jag pussade på den tiden mer på grannpojkarna isåfall, det bakom min familjs lada.
Min första riktiga kyss var dock inte tillsammans med en grannpojk, utan med en kille som hade tandställning och lockigt hår, en varm junidag för några somrar sen. Kyssen var, som de flesta första kyssar brukar vara, väldigt snabb, konstig, måttligt blöt och ganska äcklig, faktiskt. Denna kille hade tagit sig 50 mil neråt landet, bara för att träffa mig. Vårt förhållande började inte med den kyssen och varade förvånansvärt länge med tanke på avståndet mellan oss. Numera har vi ingen kontakt alls med varandra, men det är inget jag är ledsen för.

klackskor och leopardben

 

Ibland är det svårt att gå i en singelkvinnas skor. Därmed behöver vi då och då ett par speciella, bara för att göra promenaden lite roligare.

ledsna vänner

Att se ens nära vänner vara ledsna eller lida för något, kan nog vara bland det värsta som finns. Man säger gång på gång att "jag finns här, prata med mig om du vill", men jag vet att när man väl är där mitt i smeten, då hjälper det inte alltid att prata med någon, kanske vill man inte ens prata med någon. Ibland räcker det bara med lite kramar eller ett leende, ibland inte. Jag tror att jag just nu befinner mig i den sistnämnda situationen och jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra för att allt ska bli bättre. Det smärtar mig ända in i ryggmärgen.

dag 15

Dag 15 - mina drömmar.
Mina nattliga drömmar har ni hört om, kanske tillräckligt mycket nu. Mina dagdrömmar och mina framtidsdrömmar, har jag nog inte pratat lika mycket om.
Jag kommer ihåg att jag har nämnt mina dansdrömmar, och det är något jag står fast vid. Jag har mer än gärna velat dansa professionellt, kanske inte kunna leva på det, men ändå få lite betalt för vad jag gör. Andra dömmar jag har är att bli omtyckt för vad jag skriver och, exempelvis, bli känd för min blogg. Det är en av mina högsta drömmar, åh, vad roligt det hade varit! Om det, mot förmodan, skulle bli så, hade jag mer än gärna kunnat tänka mig att jobba och skriva för VeckoRevyn, det hade också varit galet kul. Skriva och berätta om världen utifrån min synpunkt, utifrån mitt liv.
Jag har på senare dar även funderat starkt på att gå någon slags PR/konsult utbildning, men jag har inte hittat någon bra skola än. Förrän igår. Då hittade jag i en tidning en helt perfekt PR-utbildning, som även erbjöd en del journalistik i undervisningen, helt perfekt för mig! Men det fanns en hake; den hålls under ett år i Washington D.C., USA. Hur häftigt hade det inte varit att bo där under ett år, då? Ja, men hur jobbigt hade det inte varit att komma dit som svensk, och lämna familj och vänner bakom sig för ett år? Det hade varit en grym erfarenhet, men jag vet inte om jag vågar.
I samma tidning erbjöds även en teaterutbildning i Santa Barbra, Kalifornien, USA. Att gå den utbildningen och samtidigt få göra de studiebesöken de erbjuder, det hade ju absolut varit himmelriket. Vem hade inte velat vara en professionell, känd, amerikansk skådespelare då? Just det!

Åh, jag har så många och så stora drömmar för mig själv, det är nästan lite jobbigt. Jag kan inte alls bestämma mig för vad jag vill göra. Men en sak vet jag; jag vill bli välbärgad när jag blir äldre och vuxen, för att kunna leva det liv jag aldrig fått göra som ung. Resa, bo i fina, färdiggjorda lägenheter, senare hus, köpa det jag behöver och vill och helt enkelt bara kunna leva ett jäkligt bra, ekonomiskt oberoende liv. Det är en stor dröm, att inte alltid gå runt och behöva oroa mig om månadens räkningar kommer kunna betalas av, om mitt hem kommer fortsätta att vara mitt hem. Det skapar en fuktansvärt stress och det förstör livet något så oerhört.

inga känslor

När man av någon anledning ser tillbaka på det senaste halvåret och inser att man har varit, och fortfarande är, i en fas man aldrig varit i innan, ja, då blir man lite skrämd.
När man inte är lycklig, inte ledsen utan bara tom, vad ska man då egentligen göra? Hitta en ny hobby, en ny bekantskap?
När man inte vill något annat än att ens värld bara ska sparkas in i rätt bana igen och sluta gå på rutin, då är man farligt ute.
När man ångrar så mycket en människa kan ångra, och sedan ångrar sig för att man ångrar sig...?


Jag vill hitta inspiration, börja leva igen. Allting är bara väldigt fel just nu.

underbara, älskade



Denna goding ska jag leva i hela sommaren

dag 14

Dag 14 - dåliga vanor och laster.
Med risk för att bli alldeles för abstrakt, hoppar jag över min personlighets dåliga sidor och tar något mer lättsamt.
En av mina dåliga vanor är att jag alltid vill, och oftast gör det, så fort jag sätter mig framför tv:n - äta. Vad som helst; stort, smått, sött, salt, kallt, varmt - you name it! Jag kan bara inte bli av med det behovet och det märks, inte minst på smulorna som jämt ligger gömda under täcket, utan också på magen som börjar komma nu.

ett år, två bilder

                        

        2010                                                                                                    2011                            

obesvarad kärlek

Efter en flod av omtumlande känslor, bestämde jag mig för att inte tycka om dig längre. Och det gick bra, det gick jättebra, kontakten var minimal och mina känslor försvann. Men så en dag bestämde du dig för att börja prata med mig igen. Du frågade, jag svarade och kände för första gången, när det gällde dig, att inga känslor var inblandade. Dock, den där ena dagen blev till fler dagar, flera timmar varje gång. Och jag som varit så fast besluten om att hålla mitt hjärta iskallt föll. Som en fura. Jag var naken, sårbar och förälskad - och där lämnade du mig. Kontakten från ditt håll tog på din egna begäran slut och jag har aldrig, aldrig någonsin varit så arg på mig själv för någonting förut, som jag var då.

Nu tänker jag göra om hela proceduren en gång till. Det kommer bli svårt, du finns verkligen överallt, och Gud nåde dig om du sveper mig av marken igen. 

projektarbete, del 4 av 4

Efter mycket stress, sjukdom och ett jullov, var den här – min allra sista temadag. Och den tog slut lika fort som den började.

Jag var i skolan i bra tid den här gången, men ändå blev förberedelserna något panikartade. Allt gick jättebra att koppla ihop, Internet funkade fint och likaså all annan teknik. Men när eleverna stod utanför salen och stampade, ja, då la all teknik praktiskt taget av. 8.30 skulle den första klassen börja sitt pass, men tekniken satte käppar i hjulet för mig och inte förrän 8.40 kunde jag släppa in dem. Även dessa elever, som så många andra, blev väldigt chockade över att jag pratade både tyska och spanska. När den värsta chocken hos dem lagt sig, försökte jag få igång den spanska filmen om Musse Pigg och Pluto. Och den ville bara inte. Jag försökte hundra gånger om och om och om igen, utan resultat. Improviserad, som jag är, fick jag snabbt i huvudet planera om den kommande timmen och börja bakifrån istället. Så jag tog de spanska språkkunskaperna, lite ”kul att veta”-fakta om landet och 1-10 på spanska först, för att sedan avsluta hela passet med Musse Pigg-filmen. Då fungerade den, som tur var!, och allt blev ju bra till slut. Men Gud, vilket nervvrak jag var där i början!

Klockan 11.00 var det dags för nästa klass. Samma denna gång – tekniken ville inte alls jobba med mig. Internet och filmen fungerade den här gången, annat kan man säga om högtalarna och ljudet. Nej, det var inte min turdag, den där onsdagen.
Den här gruppen, tillskillnad från dagens första, sa ingenting. Inga frågor, inga påståenden – ingenting. Så det hela gick fort, kanske lite väl fort.

Sista passet för dagen, och för alltid, slog det mig nyss!, skulle jag starta klockan 13.00. Men, så blev det inte. När tiden var inne, var klassens lärare på annat håll och höll lektion. Så jag fick vänta. Det var dock ingen fara, alla kan glömma bort tiden och bli försenade ibland. Under det här passet hade jag filmning och hjälp av min skolas filmlärare, tusen tack till honom! Tekniken ville dock inte den här gången heller, men nu förberedde jag eleverna för det, så det var ingen fara. Passet tog ungefär 50 minuter och sen var det slut, allt var slut. Allt jag jobbat så hårt för, tog där och då slut. Det var en konstig känsla, jag visste inte om jag skulle pusta ut eller gråta. Egentligen tror jag att jag fortfarande inte riktigt förstått det, att det är slut. Passen på onsdagarna har blivit som en tradition för mig nu.


Visst kunde denna sista temadag blivit tio gånger bättre, om all teknik bara hade fungerat som den skulle, och det var väl kanske inte det mest ultimata sätt att avsluta allting på. Men, vad gör man?
Nu ska jag sätta mig ner för att börja redigera film, skriva en rapport, förbereda inför den muntliga presentationen och helt enkelt bara knyta ihop säcken. Det ska bli spännande det med, tänka tillbaka på hur kämpigt det i somras var att ens komma fram till ett projekt. Och nu – ja, nu är det färdigt. Vilken resa. Allt blev precis lika bra som jag ville att det skulle bli och jag kunde absolut inte valt ett bättre projektarbete.

dag 13

Dag 13 - den här veckan.
Den här veckan har varit min första skolvecka efter jullovet och jag har varit väldigt produktiv, om jag får säga det själv. Skoldagarna har varit lugna, jag har haft sovmorgon varje dag och i fredags var jag till och med ledig från skolan. Under onsdagen höll jag i min allra sista temadag och därmed var grovjobbet av mitt projektarbete avklarat, nu har jag bara filmredigering och lite pappersarbete kvar att göra. Sedan är jag så gott som klar med årskurs tres stora arbete! Och det kan inte kännas bättre.
Jag har även tränat fem av sju dagar den här veckan, dock har jag fått en konstig smärta en bit nedanför mitt vänstra knä. Det känns som ett blåmärke, men liksom innanför huden. Det är svårt att förklara, men inte höll det mig borta från gymmet och träningen, åhnej! Träna kan vara bland det bästa som finns.
Trots mitt ömma knä och brist på kläder, drog jag mig ut på studentfest i fredags. Sommartema var det och jag hade riktigt svårt för att hitta en utklädnad. Efter kanske två timmars av klädprovning valde jag en mörkblå sommarklänning med små blommor på och min jeansjacka till det. Vad det gällde strumpbyxor, ville jag att outfitten skulle se så somrig ut som möjligt, och valde ett par hudfärgade. Det kändes totallöjligt att gå ut i sådana strumpbyxor mitt i vintern, men, vad gör man? Jag fixade till mitt hår i den mest somriga frisyr jag kunde tänka mig, alltså med håret längst fram vid ansiktet tvinnat och uppsatt bakåt med klämmor. Kvällen startades med SingStar och avslutades med stekta ägg och cider tillsammans med min kära mamma. Däremellan fanns fuldans med världens bästa, kramar med min 26åriga musiklärare (nej, fråga mig inte vad han gjorde på en studentfest..), halva priset i baren, söta killar och pommes med ketchup. Det blev en väldigt lyckad kväll och det var länge sen jag kände mig så glad, så fri till att göra vad som helst. Jag har nu längre inga känslor bundna till någon speciell kille, utan har möjlighet att ge kärlek till vem som helst. Och ni anar inte hur skönt det känns. Med den inställningen tänker jag nu inleda vecka nummer 3 av år 2011 och det ska bli som en nystart för mig. Fan, vad bra allt kommer att bli!

dag 12

Dag 12 - i min handväska.
Jag har en massa handväskor liggandes på mitt rum, men använder vanligtvis bara en av dem. En svart, liten handväska med ett axelband och broderade silverrosor på. Jättesöt! I den förvarar jag alltid pengar, ID, lite smink, en kam, tamponger (självklart!) och faktiskt även en kondom. Man vet aldrig när en sådan nödvändighet kan komma till behov. Utöver det, kan ibland lite halstabletter, Alvedon och hårklämmor finnas däri, det beror på vart jag ska någonstans.

dag 11

Dag 11 - mina syskon.
Eller rättare sagt, mitt syskon, i singular.
Jag har endast ett syskon, en lillasyster, som är 20 månader yngre än mig. Hon heter Maja och fyller 16 det här året. Folk säger alltid att vi är fruktansvärt lika varandra, men jag kan faktiskt inte se det. Hon är blond, blåögd och kort. Jag är brunett, mörkt brunögd och lång. (Okej, medellång, då...)
Hon blir som sagt 16 i år och har då tänkt att hon ska börja övningsköra. Det är galet att hon redan får sätta sig bakom ratten och köra, hon känns alldeles för liten för det! I mina ögon kommer hon nog alltid förbli den där 12åringen som gick i mellanstadiet och lekte med dockor. Att hon ska börja gymnasiet till hösten, det är bara helt omöjligt för mig att ta in. Men så har jag också lika svårt att förstå att jag tar studenten i maj, så... What to do?

Min syster är en väldigt självständig tös. Hon är inte ute särskilt mycket på ex. fester, utan hon umgås med sitt tjejgäng på fyra stycken inklusive henne. Hon tycker om att rita och Twilight i både bok- och filmform, vilket jag över huvud taget inte kan förstå. Min syster köper inte mycket saket, vilket såklart resulterar i att hon har väldigt mycket pengar. De gånger hon ska iväg på fest, lånar hon alltid kläder av mig. Jag tycker inte om det, utan menar att hon ska köpa mer egna kläder. Det resulterar i att vi bråkar ganska hårt ibland. Men det var värre förr, ja herre! Mina föräldrar gick nästan på knäna vissa gånger, bara för att vi bråkade så mycket. Ja, min syster och jag hade minst sagt ett konstigt förhållande när vi var yngre. Ena stunden lekte vi som bästa vänner, för att nästa sekund nästintill ha ihjäl varandra.

Jag kommer själv ihåg hur det var att vara i just den åldern Maja är i nu. Man letade desperat efter en pojkvän som kunde älska en, och då man gång på gång blev nobbad och fick intrycket av att man inte dög så som man var, sjönk självförtroende aningen lite till. Men det blir bättre med åren, det är faktiskt så. Och det är något jag skulle vilja få min syster att inse; tillslut kommer han, den där första, vilda pojkvännen som rubbar hela ens existens. Jag vill också att hon ska veta att hon duger precis som hon är och att jag, även fast jag inte alltid visar det, älskar henne. Hon är och kommer alltid vara min syster, vilket jag är väldigt tacksam för. Utan henne, hade jag idag inte varit den jag är.

hemska studentdrömmar

Kommer ni ihåg mitt filosofiska inlägg med frågeställningarna När lever vi? och När drömmer vi? Jag har nu i tre nätter på raken drömt om min student. Och hur fel allting blivit. Det ösregnade dagen vi skulle bli utsparkade, jag tappade bort min klänning, mina skor och mitt smink, mamma köpte fem olika handväskor till mig för att välja mellan, men alla var i fel färg (!), min baldejt kom inte i tid och han hade dessutom inget namn (?), alla treor blev magsjuka precis innan balen och jag fick springa in till hotellet (där balen hålls), för att min baldejt utan namn inte ville bli fotad av folkmassan som står för att kolla på oss.
Jag hoppas innerligt att jag inte har förmågan att drömma sanndrömmar. Då är jag verkligen totalkörd.

dag 10

Dag 10 - det här hade jag på mig idag.

Det känns ju som om bilderna kan tala för sig själva.

Byxorna är från Rut m.fl., tröjan från H&M, koftan från Gina Tricot och halsbandet på rea från Ur&Penn. Till detta kompletterade jag med mina älskade vinterboots från Din Sko. Lyckad outfit, om jag får säga det själv.

dag 9

Dag 9 - min tro.
Detta pratade jag lite löst om i en av frågorna i "Frågor & svar".
Jag tror inte helhjärtat på Gud, även fast min mormor önskar att jag gjorde det. Jag tycker liksom inte att bilden och alla sägnar om Gud förklarar tillräckligt av vad som händer och har hänt med vår värld. Om det finns en skäggig man uppe bland molnen som vill alla människors bästa, varför finns då krig och elände? För att vi människor valde det då Eva och Adam åt äpplen från trädet i Edens Lustgård, ja jag vet. Men hur hamnade Adam och Eva där? Eva kom från Adams revben, och Adam skapades av Gud. Men hur hamnade då Gud där han gjorde? Vem skapade honom? Jag vägrar tro att ett litet poff uppstod och att han sedan satt där uppe bland molnen. Vad levde han av om det varken fanns vatten, mark eller någonting överhuvudtaget innan den där första veckan gått? Det är så mycket frågor som inte kan bli besvarade av Bibeln.
Evolutionen - hellre det, i så fall. Den har en förklaring om hur universum och alla planeter uppstod, hur livet började i en sjö och utvecklades till dagens människor. Det finns till och med bevis på det.
Jag tror att vissa saker säkert kan besvaras bättre av Bibeln än av en bunt forskare, men jag kan inte komma på något just nu. Möjligtvis är allt en blandning av gudsbilden och evolutionen. Gud kanske var forskare? Ingen kan egentligen veta, det är inte en själ som lever nu, som levde då och var med om allt detta.

Ödet är något jag tror starkt på, att alla människor har ett förutbestämt öde. Vissa är födda till rockstjärnor, andra är födda till hemmafruar. Jag tror inte att man kan ändra sitt öde, men att man alltid har ett val i vad man än gör och att det påverkar resten av ditt liv. Det kan vara vad som helst, som att du väljer att åka på en resa fastän du blivit tillsagd att du inte borde det. Planet störtar, du hamnar på sjukhus och träffar där din livs kärlek, iklädd en vit rock med ett stetoskop runt halsen. Jag menar inte att man ska tänka igenom varje val noga och länge, det blir man knäpp av. "Ska jag äta pasta eller ris till middag? Om jag äter pasta händer detta och detta.. Äter jag ris, kanske detta och detta sker..." Nej, det funkar inte. Men vissa saker tåls verkligen att tänkas igenom, vägas mot varandra. Dina val formar ditt liv.
En annan sak jag tror på är slumpen. Jag vet inte om man kan säga att slumpen och ödet är samma sak, det kanske det inte är? Ödet är något förutbestämt, slumpen är något som bara händer. Men kan inte även slumpen vara förbestämd, bara att det händer av en slump? Ödet kanske händer av en slump? Man kan tänka hur länge som helst på det här, och kanske aldrig komma fram till något vettigt svar.


Du är din egen lyckas smed, så är det bara. Ingen annan kan göra dig lycklig förutom du själv.

kläder & pengar, pengar & kläder

Nu ska jag göra något jag borde ha gjort för flera år sedan; ta tjuren vid hornen och se sanningen djupt in i ögonen. Jag ska börja skriva ner alla inköp jag gör. Anledningen till att jag aldrig gjort det innan, är för att jag inte vill inse hur mycket pengar jag, ärligt talat, bara kastar iväg.
Detta kan man se som ännu en dålig vana, eller kanske en last?. Jag handlar otroligt mycket kläder och även ganska mycket smycken. Jag förstår ibland inte vad jag faktiskt lägger pengarna på, 2000 kan enkelt försvinna under bara två veckor! Lite mat här, lite smycken där, lite kläder.... Sen vips, är allt borta! Och så får jag leva på gränsen under resten av månaden tills nästa studiebidrag kommer.

Mamma tjatar mig sönder och samman om det här, hon vill verkligen att jag ska lära mig. "Du är ju så smart annars, varför kan du inte lära dig det här? Varför kan du inte se?" Och när hon ställer den frågan, kan jag helt ärligt inte ge henne något svar. Jag vet inte, jag bara älskar kläder. Det är inte så att jag är dum och inte ser hur mycket pengar som försvinner, för det gör jag. Tro mig, ibland har jag faktiskt riktig ångest över att inte ha några pengar kvar, medans mina vänner springer iväg på fester och äter ute, och jag inte gör det. Många kanske tror att jag handlar bara för att handla, men så är det inte. Jag handlar för att kläder och mode är en stor passion hos mig. Jag mår bra när jag får hänga in något nytt i garderoben, när en outfit blir komplett tack vare en kofta eller ett halsband. På något sätt blir då även jag komplett, inombords.

Jag vet inte hur jag bättre ska beskriva den här situationen som kallas mitt liv. Jag lever för mode, men inte på ett sätt som kanske Versace eller Oscar De La Renta gör. Jag klär mig inte extremt, men jag försöker ändå så moderiktigt jag bara kan. Jag tycker också väldigt mycket om att vara uppklädd och fin och få komplimanger för hur jag ser ut. Jag får sällan komplimanger för min kropp, mitt hår eller mitt utseende. Jag blir inte kallad "naturlig skönhet", och det begär jag inte heller. Därför gör mina kläder mig snygg. Utan dem, är jag ingenting.

time flies

För ett år sedan möttes jag av min klassföreståndare som säger: "Välkomna tillbaka efter jullovet! Nu har ni gjort halva gymnasietiden, innan ni vet ordet av är det maj 2011 och ni står där i era fina, vita klänningar eller skjortor med betygen i händerna."
Idag inledde jag min sista termin på gymnasiet. Min sista termin på gymnasiet. Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen. Det är verkligen sant, vad hon sa, "innan ni vet ordet av...". Jag kommer ihåg förra årets vårtermin in i minsta detalj. Den gick så fort, som om allt jag gjorde var att träna, plugga och mysa med det årets pojkvän. Jag är rätt säker på att detta års vårtermin kommer gå ännu fortare. Nog för att terminen är någon vecka kortare, men också för att hiskeligt mycket kommer inträffa. Var glada om ni kommer få två inlägg per vecka de närmaste månaderna..!   

Den här helgen köpte jag faktiskt inredning till min allra första lägenhet. Inte för att jag har hittat någon än, jag letar fortfarande för fullt. Jag tror iallafall att jag vet vart jag vill flytta till hösten. Det kommer bli konstigt, men med en väl inredd lägenhet klarar man allt... Eller?

Återigen, jag förstår inte vart tiden har tagit vägen.

dag 8

Dag 8 - ett ögonblick.
När jag började högstadiet började jag i musikklass, det har jag säkert nämnt. Och några månader innan jag skulle slutade nian gjorde jag, tillsammans med min klass och våra fantastiska lärare, en stor musikaluppsättning i byns Folkets Hus. Den kostade ett miljonbelopp och vår scenografi var magnikfik. Vi hade en stor tvåvånings byggnadsställning med spriraltrappor uppe på scenen, kan ni fatta? Och detta byggde våra duktiga föräldrar upp, jag knappt förstå det. Vi hade den största och mest omtalade scenografin genom alla år av musikaler som satts upp där. Man kan inte riktigt föreställa sig den om man inte sett den, helst på riktigt, men bild fungerar också.
I vilket fall, varför jag berättar det här, är för att ett av de bästa ögonblicken i mitt liv var när vi hade premiär på musikalen. Den hette Radio Parat, det ska kanske tilläggas. Namnet kanske är lite svårt att förstå, man behöver nästan se affischen till uppsättningen. Den såg ut som så; den var röd med en svart oval ungefär i mitten. Inuti ovalen stod då "Radio" sedan var en radiomast ditsatt, som då såg ut som ett stort "A". Efter det stod ordet "parat" med små bokstäver. Förstår ni? "RadioAparat". Det var iallfall så publiken tolkade affischen, vilket inte var riktigt rätt, då "apparat" stavas med två p. Där var vi lite luriga!

Musikalen handlade om en radiostation, som ni säkert förstår, som håller på att gå under. Stationen har dåligt med pengar och inte särskilt många anställda. Det är då en tjej vid namn Agnes söker jobb vid stationen, får det och totalt vänder upp och ner på allting. Vi elever, med hjälp av lärare, skrev all musik och texter själva, vi hade en inhyrd regissör, lärare och mammor som sydde kläder och även en inhyrd sminkös som lärde oss allt om teatersminkning. Vi och musikalen fick jättebra kritik, det var sagt att detta kan ha varit tidernas bästa musikal som satts upp i vår lilla by.
Det ögonblick jag skulle berätta om var när vi hade premiär. Fredagen den 7:e mars 2008 klockan 19.00 drogs ridån upp framför den riktiga publiken för allra första gången. Jag gör min entré nedför en av sidotrapporna och hela min kropp fylls av adrenalin. Jag minns allt som igår och ryser bara jag tänker på det. När vi sedan gör vår första klass-scen tillsammans, då alla är på scenen och sjunger i kör, det är det ögonblicket som har etsat sig fast i mitt minne. Blundar jag, ser jag publiken framför mig igen. Jag kommer ihåg precis vart jag stod, precis vad jag sjöng, precis vilka kläder jag hade på mig. Det var ett av mina livs största ögonblick och jag kommer aldrig glömma det.
Hela alltet var en stor, jädra karusell, det ska ni veta. Vi spelade musikalen 7-10 gånger under en vecka, bara en sån sak. Jag har aldrig mått så fysiskt dåligt som jag gjorde då, pga. stress, sömnbrist och dåliga matvanor. Men jag har heller aldrig mått bättre, aldrig varit gladare. Jag insåg då att scenen är där jag hör hemma, det är där jag ska spendera mitt liv. Stress eller inte, musikalen var något av det bästa jag gjort. Någonsin. I hela mitt liv.

Ja, det var på den tiden jag var blond... Det gör jag aldrig om igen. Känner ni igen mig? Jag sitter bakom skrivbordet på första bilden. "Min första kärlek" sitter bakom mig. Lite mer än tre månader efter denna bilden togs blev det han och jag.

På andra bilden, det var det ögonblicket jag pratade om. När hela klassen var samlad på scenen och alla sjöng tillsammans. Ser ni scenografin? Ser ni hur stort allt är? Jag kan fortfarande inte förstå hur vi ens fick upp allt på scenen.

sommaren

Jag fick sådana otroliga sommarkänslor helt plötsligt. En blogg tillhörande en väldigt söt tjej tillsammans med mina minnen från svunna somrar, väckte känslorna till liv. Jag såg hennes bilder ifrån sommaren förra året, (gud, det är verkligen förra året nu...), och jag började tänka på min egen sommar. Vad konstig den var. Som en känslomässig berg- och dalbana. Ena dagen var jag kär i en kille, andra dagen pussade jag på en annan. Jag hade några riktigt jobbiga dagar sommaren 2010, då jag var fullkomligt förstörd. Mina tankar åt verkligen upp mig inifrån. Men jag hade för det mesta också många helt underbara sommardagar, där jag kunde titta åt vilket håll som helst och bara se möjligheter överallt.

Jag vill att sommaren 2011 ska bli bättre. För kanske är det mitt sista sommarlov i den här byn tillsammans med alla mina vänner samlade, allt kan hända till hösten. Jag saknar att ha bara fina människor runt omkring mig på ett och samma ställe, det händer så sällan numera. Jag saknar även brunbrända ben, tunna linnen instoppade i alldeles för stora jeansshorts, värmen och sommarnätterna. Med andra ord, jag saknar sommarlivet som kunde ta mig vart som helst.

Håkan Hellström

Jag kommer inte höra av mig igen,
och jag kommer inte ta skulden
Så säg det och få det gjort,
det finns bara ett enda sätt att brinna upp

Håkan är bra en sån här dag när halsen inte vill sluta göra ont och febern börjar komma.
Förresten, har jag nu bestämt mig för vilken jag tycker är världens snyggaste man, apropå frågan som finns i ett äldre inlägg; Heath Ledger - utan tvekan. Inte bara är han snygg, han är grym på sitt skådespeleri också. Som nummer två på samma lista kommer Jake Gyllenhaal och bronsmedaljen går till Johnny Depp. Eller iallafall den yngre versionen av honom.

att förlora och börja om från början

Jag hatar att börja om från början och jag hatar att förlora. Det är två dåliga personlighetsdrag hos mig, eller är de kanske bra? Det beror såklart på hur man ser det. I mina ögon är de dåliga. Det är svårt att förstå hur tjurig jag blir när jag förlorar. Om vinnarna dessutom hånar mig eller skriker ut över hela världen att de har vunnit, har jag svårt att hålla mig samman. Då skulle jag bara kunna slå någon, helst av allt någon av vinnarna, men det gör jag såklart inte. Våld löser ingenting. Jag är snart vuxen, och då slåss man inte. Men när jag var mindre, då slogs jag. Allra helst min syster, om hon av någon anledning skulle vinna över mig eller på något sätt få något bättre än vad jag fick. Då var jag inte vuxen och slog henne, och det var inte löst, det ska gudarna veta.
Att börja om från början, från ruta ett - det är heller inte något jag är särskilt förtjust i. Jag tycker inte om att öva mig till saker, jag vill kunna allt direkt, annars blir jag frustrerad. Och inte lite frustrerad heller. Detta kan gälla en dans eller ett flöjtstycke, men inte så mycket när jag pluggar. Då pluggar jag tills jag kan det jag ska lära mig. Hade jag fått välja, hade jag helst av allt bara hoppat rakt in i smeten av en karriär. Eller ja, ett förhållande med för den delen. Allt dejtande, all osäkerhet, allt lära känna varann, det är inte riktigt min sak. Jag hade bara velat slänga mig fem månader in i förhållandet direkt, där man redan älskar den andra människan trots alla fel och brister. Men, självklart, kan detta inte göras. Så, det är väl bara till att bita i det sura äpplet och kasta mig ut i dejtingvärlden. För jag vet, att när den där speciella killen dyker upp, då kommer det vara värt det, då kommer jag vilja stanna i förälskelse- och lära känna-stadiet för alltid. Men just nu njuter jag av att vara singel, jag har bara mig själv att bry mig om och inte ett krossat hjärta så långt ögat kan nå. Det är vad jag kallar underbara tider.

dag 7

Dag 7 - min bästa vän.
Hittills i mitt liv har jag haft många vänner, men några få bästa vänner. Den första jag kan komma ihåg är Julia. Det var på den tiden jag var jätteliten och gick hos dagmamma istället för på dagis. Jag och Julia kom snabbt överrens och blev bästa vänner. Vi var lika gamla, fast jag var född i juli och hon i oktober. Vi höll varandra i handen ända upp till årskurs 4, då jag lämnade henne och allt det gamla för att starta ett nytt liv sex timmar iväg. Det var vad som bröt upp oss; nu har vi knappt någon kontakt alls. Vi träffades sommaren mellan, för mig, årskurs sex och sju. Och sedan ännu en gång sommaren mellan, återigen för mig, årskurs nio och första året på gymnasiet. Sedan dess har vi inte setts fler gånger. Kanske kommer hon hit till min student, kanske inte. Kanske hade det blivit konstigt, vi är helt olika nu.
Min andra bästis träffade jag i årskurs ett på lågstadiet, Hanna hette hon. Vi var som handen i hansken, gud vad roligt vi hade tillsammans! Hon bodde långt ute på landet och när vi var hos henne för att leka, byggde vi alltid upp stora hinderbanor. Där hoppade vi runt på gungor, tunnor och allt var det var, bara för att inte nudda mark. Vi var perfekta tillsammans jag och Hanna, Hanna och jag. Nu har vi inte pratat på sju år, men ändå finns hon där i mina tankar.
Den tredje bästa vännen träffade jag någon gång i samma veva som Hanna, men denna hette Sofie. Om jag och Hanna var perfekta för varann, var jag och Sofie som gifta. I början hade jag väldigt svårt för att umgås med Sofie, hon var den där populära tjejen i vår klass, den högljudda och som vågade allt, som hade pussat på killar och som hade en pojkvän sedan två år tillbaka. Jag var ingenting av det. Men ändå passade vi så jäkla bra tillsammans, som Yin och Yang, som makaroner och köttbullar, som det där vänskapshjärtat vi delade på på mitten och fick varsin bit av. Därför är det med sorg i hjärtat som jag berättar att vi inte har haft någon kontakt sedan jag för sju år flyttade. Inte mer än lite msn- och ännu mindre telefonkontakt det första året ifrån varandra. När jag nu ser henne på facebook, förstår jag varför; vi gled ifrån varandra och blev varandras totala motsatser. Kanske skulle vi ha kul om vi träffades i verkligheten, men jag är rätt säker på att vi inte är som makaroner och köttbullar längre. Trots det, kommer hon alltid vara speciell för mig. Dagarna innan jag flyttade, stod vi med armarna omkring varandra och grät tillsammans. Det var så smärtsamt att lämna henne, så smärtsamt.
Mellan årskurs fyra på mellanstadiet och framtills nu, har många bästa vänner, och även sådana jag trodde var mina bästa vänner, uppenbarat sig. En tjej jag ändå har varit kompis med sedan jag började fyran på det nya stället och fram tills idag, är Marie. Vi blev bästa vänner i mellanstadiet och är det fortfarande. Hon, tillsammans med fyra andra underbara människor, är dem jag numera umgås mest med.
Samtidigt som även Marie och jag bytte vänskapshalsband, träffade jag Anna. Vi klickade också sådär fantastiskt som man bara gör med vissa, det var helt enkelt kärlek vid första ögonkastet. Jag, Marie och Anna, plus en söt liten tjej till, blev järngänget under årskurs fem och sex, vi umgicks konstant och hade den bästa tiden någonsin tillsammans! När vi sedan började sjuan, ja, då splittrades vårt gäng en aning; vår fjärde medlem lämnade oss, medan jag, Marie och Anna höll hårt kvar vid varann. Åtminstone tills jag och Anna gängade oss ihop med Emma och Jennie, då blev helt plötsligt vi det ultimata gänget. Och åh, så kul vi fyra hade! Men under tre år tätt intill varandra, knakar det såklart i fogarna och jag och Jennie gick vårt egna håll. Därmed var min sjätte bästis hittad och vi tog oss igenom högstadiet med nöd och näppe.
Jennie och jag har tyvärr tappat väldigt mycket kontakt de senaste två åren. Jag, Emma och Anna blev de tre musketörerna under gymnasiet, då livet är som jobbigast och mest splittrande. Men, tyvärr, tappade vi varann efter ett tag igen och nu umgås vi mest i gäng, aldrig endast bara vi tre. Vilket är riktigt synd, vilken minnen jag har med de två tjejerna. Ja, självklart när vi var alla fyra också!

När jag nu läser igenom det här, märker jag att det endast är tjejnamn som har cirkulerat. Så är det inte längre, nu är hälften av alla mina bästa vänner killar. Det är väldigt viktigt för mig, killar har en helt annan syn  på saker än vad vi tjejer har och det hjälper big time de gånger jag har problem. Så, summan av kardemumman, många fantastiska människor har kommit in i mitt liv och även lämnat det. Men jag tror på den där gamla klyschan om att du ska hålla hårt i dem som stannar vid din sida, även när du inte förtjänar det. Och det gör jag, ska ni veta. De vänner jag har nu, det är vänner för livet.

nyårsbilder

frågor och svar 2

Ser man på, ser man på! En fråga har ramlat in, eller ja, det är egentligen 15 frågor i 1. Tack så mycket! Mitt svar blev långt, hoppas ni orkar läsa!

Hej! Jag brukar alltid läsa din blogg, och tyckte det var jättekul med en frågestund. Här kommer mina frågor, det blev kanske lite många men hoppas du svarar på alla :) puss och kram! 1. Vad är du mest nöjd med när det gäller dig själv? (Din personlighet och ditt utseende) 2. Har du förändrats och utvecklats som person under din gymnasietid? Hur i så fall? 3. Vilken är din favoritartist? 4. Vilken tycker du är den snyggaste mannen i världen? 5. När du skriver långa inlägg om dina ex, vill du att de ska läsa det då? Är du inte rädd vad de ska tycka om att bli "uthängda"? 6. Jag tycker att du har en riktigt grym stil, var köper du oftast kläder? Har du något favoritmärke? 7. Dejtar du någon för tillfället? 8. Hur många har du legat med? 9. Favoritställning? (sex) 10. Vad använder du för parfym? 11. Har du något tips för att få killar på fall? Bra raggningsrepliker osv? 12. Är du troende? 13. Vad förväntar du dig av år 2011? Tror du att jorden kommer gå under år 2012? 14 . Upplever du dig själv som en populär person? Vad känner du att du har för status i tex i din klass? 15. Om du fick välja att leva en annan persons liv i en vecka, vems hade du då valt?

1. Jag måste nog säga att jag är mest nöjd över mina ögon. De är stora med långa ögonfransar, vilket är något jag aldrig någonsin kommer behöva fejka! När det gäller min personlighet, är jag nöjd med det mesta. Det jag skulle vilja ändra på är att jag i vissa stunder kanske skulle behöva stå upp för mig själv mer och inte vara så orolig över vad som komma skall. Jag har en tendes att överanalysera allt som händer mig, vilket inte alltid är det bästa.
2. Ohja, jag har förändrats jättemycket under min gymnasietid! Jag har hittat mig själv, min stil och hur jag är. Ibland faller jag dock tillbaka till den där osäkra 13åringen jag en gång var, men det blir alltmer sällan. Den största förändringen jag har sett hos mig själv skedde ändå under sommarlovet mellan nian och första året på gymnasiet. Det var nog där jag hittade den Kajsa jag är menad till att vara.
3. Min favoritartist - svårt att säga. Jag lyssnar på så mycket blandad musik, att jag inte kan välja bara en att ha som favorit. Jag kommer dock ihåg den första artist jag föll för, det var Charlotte Perelli, eller som hon på den tiden hette, Charlotte Nilsson.
4. Det finns ju så många snygga, kända män här i världen, det går ju knappt att välja. Jag har inte ens koll på vad alla heter! Men det första namnet som kommer upp i mitt huvud är Jesse Metcalfe från Desperate Housewives, han är inte så dum. Heller inte allas vår Martin Stenmarck. Eller Peter Jöback. Kanske Oscar Linnros också! Jag kan inte bara välja en och skulle jag fortsätta rabbla, hade jag kunnat hålla på hela natten.
5. Nej, de är och har varit en jättestor del av mitt liv, inget varken de eller jag ska behöva skämmas över. Så jag känner inte direkt att jag "hänger ut" dem, jag skriver ju aldrig något elakt om dem. Jag har även fått respons från 'Min första kärlek' och han sa att han aldrig läst något finare eller ärligare än det jag skrev om honom, mig och vår tid tillsammans.
6. För det första, tack! Som svar på frågan; jag köper de kläder jag tycker är snygga och tänker inte särskilt mycket på varken märken eller ifrån vilken affär de är. Men om jag ska specificera mig tycker jag mycket om Monki och Cheap Monday.
7. Jag är för tillfället singel och trivs med det, så nej - det gör jag inte.
8. Den frågan tänker jag inte svara på.
9. Och så även denna fråga, inget svar.
10. Just nu använder jag "Intimately Beckham", den doftar verkligen jag!
11. Jag brukar inte köra särskilt mycket med raggningsrepliker, jag tycker det känns ganska löjligt och banalt. Visst, kommer det fram en kille med charmen och glimten i ögat och slänger fram en raggningsreplik, kan jag mycket väl fastna, men det är inget jag själv använder mig av. Jag försöker vara mig själv så mycket jag bara kan, för jag vet att min personlighet för det mesta räcker. Kanske även vara lite extra flirtig, skratta och lyssna på vad han har att säga.
12. Troende på så vis att jag tror hårt och starkt på Gud - nej. Gudsbilden förklarar alldeles för lite av vår verklighet, men jag säger inte att den inte är realistisk på vissa punkter, för det är den. Jag tror till viss del på evolutionen, den kan förklara allt så mycket bättre än religionen. Så ja, en blandning av evolution och Gud, det är nog min tro. Och ska jag vara helt ärlig, tror jag mycket på Ödet.
13. Jag tror att 2011 kommer bli ett riktigt, jävla bra år. Det är så mycket som händer i mitt liv det här året, att jag inte har mage till att tro något annat. Det kommer bli ett spännande år, efter sommaren hoppar jag på riktigt ut i det verkliga livet. Jordens undergång 2012... Faktiskt så, ja. Jag tror på den. Mayaindianerna, som förutspått detta, har förutspått så mycket mer som faktiskt visat sig vara sant, såsom sol- och månförmörkelser mellan åren 2005 och 2008, så varför skulle de inte ha rätt om jordens undergång? Det känns hemskt att tänka så, att vi bara har knappt två år kvar att leva. Men jo, nog tror jag på det alltid.
14. Populär och populär. Det finns ju alltid olika definitioner av vad en populär person är. Jag kan ju säga som så att jag tror de flesta på ex. min skola och där jag bor vet vem jag är, så jag är ju inte direkt okänd. Men jag är ju heller inte den personen alla killar slänger sig handlöst efter eller den person alla tjejer vill vara kompis med. Mellanpopulär kanske man kan säga? I klassen är jag nog stämplad som "den smarta", i och med att en del lärare favoriserar mig och visar det ganska tydligt...
15. Sarah Jessica Parker, helt klart.