Att se ens nära vänner vara ledsna eller lida för något, kan nog vara bland det värsta som finns. Man säger gång på gång att "jag finns här, prata med mig om du vill", men jag vet att när man väl är där mitt i smeten, då hjälper det inte alltid att prata med någon, kanske
vill man inte ens prata med någon. Ibland räcker det bara med lite kramar eller ett leende, ibland inte. Jag tror att jag just nu befinner mig i den sistnämnda situationen och jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra för att allt ska bli bättre. Det smärtar mig ända in i ryggmärgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar