dag 7

Dag 7 - min bästa vän.
Hittills i mitt liv har jag haft många vänner, men några få bästa vänner. Den första jag kan komma ihåg är Julia. Det var på den tiden jag var jätteliten och gick hos dagmamma istället för på dagis. Jag och Julia kom snabbt överrens och blev bästa vänner. Vi var lika gamla, fast jag var född i juli och hon i oktober. Vi höll varandra i handen ända upp till årskurs 4, då jag lämnade henne och allt det gamla för att starta ett nytt liv sex timmar iväg. Det var vad som bröt upp oss; nu har vi knappt någon kontakt alls. Vi träffades sommaren mellan, för mig, årskurs sex och sju. Och sedan ännu en gång sommaren mellan, återigen för mig, årskurs nio och första året på gymnasiet. Sedan dess har vi inte setts fler gånger. Kanske kommer hon hit till min student, kanske inte. Kanske hade det blivit konstigt, vi är helt olika nu.
Min andra bästis träffade jag i årskurs ett på lågstadiet, Hanna hette hon. Vi var som handen i hansken, gud vad roligt vi hade tillsammans! Hon bodde långt ute på landet och när vi var hos henne för att leka, byggde vi alltid upp stora hinderbanor. Där hoppade vi runt på gungor, tunnor och allt var det var, bara för att inte nudda mark. Vi var perfekta tillsammans jag och Hanna, Hanna och jag. Nu har vi inte pratat på sju år, men ändå finns hon där i mina tankar.
Den tredje bästa vännen träffade jag någon gång i samma veva som Hanna, men denna hette Sofie. Om jag och Hanna var perfekta för varann, var jag och Sofie som gifta. I början hade jag väldigt svårt för att umgås med Sofie, hon var den där populära tjejen i vår klass, den högljudda och som vågade allt, som hade pussat på killar och som hade en pojkvän sedan två år tillbaka. Jag var ingenting av det. Men ändå passade vi så jäkla bra tillsammans, som Yin och Yang, som makaroner och köttbullar, som det där vänskapshjärtat vi delade på på mitten och fick varsin bit av. Därför är det med sorg i hjärtat som jag berättar att vi inte har haft någon kontakt sedan jag för sju år flyttade. Inte mer än lite msn- och ännu mindre telefonkontakt det första året ifrån varandra. När jag nu ser henne på facebook, förstår jag varför; vi gled ifrån varandra och blev varandras totala motsatser. Kanske skulle vi ha kul om vi träffades i verkligheten, men jag är rätt säker på att vi inte är som makaroner och köttbullar längre. Trots det, kommer hon alltid vara speciell för mig. Dagarna innan jag flyttade, stod vi med armarna omkring varandra och grät tillsammans. Det var så smärtsamt att lämna henne, så smärtsamt.
Mellan årskurs fyra på mellanstadiet och framtills nu, har många bästa vänner, och även sådana jag trodde var mina bästa vänner, uppenbarat sig. En tjej jag ändå har varit kompis med sedan jag började fyran på det nya stället och fram tills idag, är Marie. Vi blev bästa vänner i mellanstadiet och är det fortfarande. Hon, tillsammans med fyra andra underbara människor, är dem jag numera umgås mest med.
Samtidigt som även Marie och jag bytte vänskapshalsband, träffade jag Anna. Vi klickade också sådär fantastiskt som man bara gör med vissa, det var helt enkelt kärlek vid första ögonkastet. Jag, Marie och Anna, plus en söt liten tjej till, blev järngänget under årskurs fem och sex, vi umgicks konstant och hade den bästa tiden någonsin tillsammans! När vi sedan började sjuan, ja, då splittrades vårt gäng en aning; vår fjärde medlem lämnade oss, medan jag, Marie och Anna höll hårt kvar vid varann. Åtminstone tills jag och Anna gängade oss ihop med Emma och Jennie, då blev helt plötsligt vi det ultimata gänget. Och åh, så kul vi fyra hade! Men under tre år tätt intill varandra, knakar det såklart i fogarna och jag och Jennie gick vårt egna håll. Därmed var min sjätte bästis hittad och vi tog oss igenom högstadiet med nöd och näppe.
Jennie och jag har tyvärr tappat väldigt mycket kontakt de senaste två åren. Jag, Emma och Anna blev de tre musketörerna under gymnasiet, då livet är som jobbigast och mest splittrande. Men, tyvärr, tappade vi varann efter ett tag igen och nu umgås vi mest i gäng, aldrig endast bara vi tre. Vilket är riktigt synd, vilken minnen jag har med de två tjejerna. Ja, självklart när vi var alla fyra också!

När jag nu läser igenom det här, märker jag att det endast är tjejnamn som har cirkulerat. Så är det inte längre, nu är hälften av alla mina bästa vänner killar. Det är väldigt viktigt för mig, killar har en helt annan syn  på saker än vad vi tjejer har och det hjälper big time de gånger jag har problem. Så, summan av kardemumman, många fantastiska människor har kommit in i mitt liv och även lämnat det. Men jag tror på den där gamla klyschan om att du ska hålla hårt i dem som stannar vid din sida, även när du inte förtjänar det. Och det gör jag, ska ni veta. De vänner jag har nu, det är vänner för livet.