Jag hatar att börja om från början och jag hatar att förlora. Det är två dåliga personlighetsdrag hos mig, eller är de kanske bra? Det beror såklart på hur man ser det. I mina ögon är de dåliga. Det är svårt att förstå hur tjurig jag blir när jag förlorar. Om vinnarna dessutom hånar mig eller skriker ut över hela världen att de har vunnit, har jag svårt att hålla mig samman. Då skulle jag bara kunna slå någon, helst av allt någon av vinnarna, men det gör jag såklart inte. Våld löser ingenting. Jag är snart vuxen, och då slåss man inte. Men när jag var mindre, då slogs jag. Allra helst min syster, om hon av någon anledning skulle vinna över mig eller på något sätt få något bättre än vad jag fick. Då var jag inte vuxen och slog henne, och det var inte löst, det ska gudarna veta.
Att börja om från början, från ruta ett - det är heller inte något jag är särskilt förtjust i. Jag tycker inte om att öva mig till saker, jag vill kunna allt direkt, annars blir jag frustrerad. Och inte lite frustrerad heller. Detta kan gälla en dans eller ett flöjtstycke, men inte så mycket när jag pluggar. Då pluggar jag tills jag kan det jag ska lära mig. Hade jag fått välja, hade jag helst av allt bara hoppat rakt in i smeten av en karriär. Eller ja, ett förhållande med för den delen. Allt dejtande, all osäkerhet, allt lära känna varann, det är inte riktigt min sak. Jag hade bara velat slänga mig fem månader in i förhållandet direkt, där man redan älskar den andra människan trots alla fel och brister. Men, självklart, kan detta inte göras. Så, det är väl bara till att bita i det sura äpplet och kasta mig ut i dejtingvärlden. För jag vet, att när den där speciella killen dyker upp, då kommer det vara värt det, då kommer jag vilja stanna i förälskelse- och lära känna-stadiet för alltid. Men just nu njuter jag av att vara singel, jag har bara mig själv att bry mig om och inte ett krossat hjärta så långt ögat kan nå. Det är vad jag kallar underbara tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar