När jag började högstadiet började jag i musikklass, det har jag säkert nämnt. Och några månader innan jag skulle slutade nian gjorde jag, tillsammans med min klass och våra fantastiska lärare, en stor musikaluppsättning i byns Folkets Hus. Den kostade ett miljonbelopp och vår scenografi var magnikfik. Vi hade en stor tvåvånings byggnadsställning med spriraltrappor uppe på scenen, kan ni fatta? Och detta byggde våra duktiga föräldrar upp, jag knappt förstå det. Vi hade den största och mest omtalade scenografin genom alla år av musikaler som satts upp där. Man kan inte riktigt föreställa sig den om man inte sett den, helst på riktigt, men bild fungerar också.
I vilket fall, varför jag berättar det här, är för att ett av de bästa ögonblicken i mitt liv var när vi hade premiär på musikalen. Den hette Radio Parat, det ska kanske tilläggas. Namnet kanske är lite svårt att förstå, man behöver nästan se affischen till uppsättningen. Den såg ut som så; den var röd med en svart oval ungefär i mitten. Inuti ovalen stod då "Radio" sedan var en radiomast ditsatt, som då såg ut som ett stort "A". Efter det stod ordet "parat" med små bokstäver. Förstår ni? "RadioAparat". Det var iallfall så publiken tolkade affischen, vilket inte var riktigt rätt, då "apparat" stavas med två p. Där var vi lite luriga!
Musikalen handlade om en radiostation, som ni säkert förstår, som håller på att gå under. Stationen har dåligt med pengar och inte särskilt många anställda. Det är då en tjej vid namn Agnes söker jobb vid stationen, får det och totalt vänder upp och ner på allting. Vi elever, med hjälp av lärare, skrev all musik och texter själva, vi hade en inhyrd regissör, lärare och mammor som sydde kläder och även en inhyrd sminkös som lärde oss allt om teatersminkning. Vi och musikalen fick jättebra kritik, det var sagt att detta kan ha varit tidernas bästa musikal som satts upp i vår lilla by.
Det ögonblick jag skulle berätta om var när vi hade premiär. Fredagen den 7:e mars 2008 klockan 19.00 drogs ridån upp framför den riktiga publiken för allra första gången. Jag gör min entré nedför en av sidotrapporna och hela min kropp fylls av adrenalin. Jag minns allt som igår och ryser bara jag tänker på det. När vi sedan gör vår första klass-scen tillsammans, då alla är på scenen och sjunger i kör, det är det ögonblicket som har etsat sig fast i mitt minne. Blundar jag, ser jag publiken framför mig igen. Jag kommer ihåg precis vart jag stod, precis vad jag sjöng, precis vilka kläder jag hade på mig. Det var ett av mina livs största ögonblick och jag kommer aldrig glömma det.
Hela alltet var en stor, jädra karusell, det ska ni veta. Vi spelade musikalen 7-10 gånger under en vecka, bara en sån sak. Jag har aldrig mått så fysiskt dåligt som jag gjorde då, pga. stress, sömnbrist och dåliga matvanor. Men jag har heller aldrig mått bättre, aldrig varit gladare. Jag insåg då att scenen är där jag hör hemma, det är där jag ska spendera mitt liv. Stress eller inte, musikalen var något av det bästa jag gjort. Någonsin. I hela mitt liv.
Ja, det var på den tiden jag var blond... Det gör jag aldrig om igen. Känner ni igen mig? Jag sitter bakom skrivbordet på första bilden. "Min första kärlek" sitter bakom mig. Lite mer än tre månader efter denna bilden togs blev det han och jag.
På andra bilden, det var det ögonblicket jag pratade om. När hela klassen var samlad på scenen och alla sjöng tillsammans. Ser ni scenografin? Ser ni hur stort allt är? Jag kan fortfarande inte förstå hur vi ens fick upp allt på scenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar