projektarbete, del 4 av 4

Efter mycket stress, sjukdom och ett jullov, var den här – min allra sista temadag. Och den tog slut lika fort som den började.

Jag var i skolan i bra tid den här gången, men ändå blev förberedelserna något panikartade. Allt gick jättebra att koppla ihop, Internet funkade fint och likaså all annan teknik. Men när eleverna stod utanför salen och stampade, ja, då la all teknik praktiskt taget av. 8.30 skulle den första klassen börja sitt pass, men tekniken satte käppar i hjulet för mig och inte förrän 8.40 kunde jag släppa in dem. Även dessa elever, som så många andra, blev väldigt chockade över att jag pratade både tyska och spanska. När den värsta chocken hos dem lagt sig, försökte jag få igång den spanska filmen om Musse Pigg och Pluto. Och den ville bara inte. Jag försökte hundra gånger om och om och om igen, utan resultat. Improviserad, som jag är, fick jag snabbt i huvudet planera om den kommande timmen och börja bakifrån istället. Så jag tog de spanska språkkunskaperna, lite ”kul att veta”-fakta om landet och 1-10 på spanska först, för att sedan avsluta hela passet med Musse Pigg-filmen. Då fungerade den, som tur var!, och allt blev ju bra till slut. Men Gud, vilket nervvrak jag var där i början!

Klockan 11.00 var det dags för nästa klass. Samma denna gång – tekniken ville inte alls jobba med mig. Internet och filmen fungerade den här gången, annat kan man säga om högtalarna och ljudet. Nej, det var inte min turdag, den där onsdagen.
Den här gruppen, tillskillnad från dagens första, sa ingenting. Inga frågor, inga påståenden – ingenting. Så det hela gick fort, kanske lite väl fort.

Sista passet för dagen, och för alltid, slog det mig nyss!, skulle jag starta klockan 13.00. Men, så blev det inte. När tiden var inne, var klassens lärare på annat håll och höll lektion. Så jag fick vänta. Det var dock ingen fara, alla kan glömma bort tiden och bli försenade ibland. Under det här passet hade jag filmning och hjälp av min skolas filmlärare, tusen tack till honom! Tekniken ville dock inte den här gången heller, men nu förberedde jag eleverna för det, så det var ingen fara. Passet tog ungefär 50 minuter och sen var det slut, allt var slut. Allt jag jobbat så hårt för, tog där och då slut. Det var en konstig känsla, jag visste inte om jag skulle pusta ut eller gråta. Egentligen tror jag att jag fortfarande inte riktigt förstått det, att det är slut. Passen på onsdagarna har blivit som en tradition för mig nu.


Visst kunde denna sista temadag blivit tio gånger bättre, om all teknik bara hade fungerat som den skulle, och det var väl kanske inte det mest ultimata sätt att avsluta allting på. Men, vad gör man?
Nu ska jag sätta mig ner för att börja redigera film, skriva en rapport, förbereda inför den muntliga presentationen och helt enkelt bara knyta ihop säcken. Det ska bli spännande det med, tänka tillbaka på hur kämpigt det i somras var att ens komma fram till ett projekt. Och nu – ja, nu är det färdigt. Vilken resa. Allt blev precis lika bra som jag ville att det skulle bli och jag kunde absolut inte valt ett bättre projektarbete.