Och helt plötsligt har jag varit på uppropet på den nya skolan jag ska gå, har försökt göra mina första närmanden till att hitta nya kompisar och jag har inför 84 helt okända människor berättat vad jag heter, vart jag föddes, vart jag bor nu, vad jag älskar och vad jag ville bli när jag var liten.
Och efter de sakerna ville jag bara sätta mig ner och gråta. "Jag kommer aldrig få några vänner, jag kommer aldrig klara den här utbildningen, jag kommer vara ensam resten av mitt liv."
Vi gjorde ett grupparbete, jag och tre andra killar; Magnus 22, Isac 20 och en kille som bott i London och som bara pratar brittisk-engelska, 21. Varför/varför inte väljer du en telefon?, det var vårt ämne vi skulle intervjua folk om. På engelska.
Det gick bra, vi behövde aldrig redovisa, men fan vad vi jobbade i alla fall. Då kändes det bättre, jag har tagit mina första, små steg till att hitta nya vänner. Ändå känner jag mig så jävla osäker inför nollningen imorgon, vill inte att denna söndagskväll ska ta slut. Vill inte. Vill inte. Tänk om jag inte hittar någon tjej jag fungerar tillsammans med, jag kan inte depend on killar hela min universitetstid.
Jag har ont i magen, är nervös inför imorgon. Vet inte vad vi ska göra, vad som kommer hända eller vad jag ska ha på mig/ha med mig/tänka på. Hatar denna ovisshet. Ska nog gå och lägga mig nu. Så jag slutar tänka.
26 augusti 2012
25 augusti 2012
24 augusti 2012
22 augusti 2012
saker jag funderar på
- Alla flyttar ihop till höger och vänster, och det får mig att undra om jag har begått ett stort misstag med att ta beslutet att jag vill bo själv?
- Helt plötsligt, en dag, fick jag känslan av att jag nog borde ha sökt till Polishögskolan istället.Varför ska jag läsa marknadsföring? Kan jag bli något av det? Varför känner jag en sånhär dragning till polis nu och varförvarför ska livets alla val vara så himla svåra?
- Skrev ett jättelång inlägg om Emma och om att hon åker till Australien den 3e september, men jag fick liksom inte riktigt ihop det och det blev mest bara flumm. Men jag kan sammanfatta det så att vi har känt varann i sju år, bråkat många gånger men blivit vänner lika snabbt igen, vi har aldrig glidit ifrån varandra eller tappat bort varandra och det kan man lätt kalla vänskap, vi umgås inte varje dag eller ens pratar med varandra varje dag men ändå finns vi alltid där för varandra, oavsett var vi befinner oss, vi har alltid lika kul när vi väl ses och det kommer att bli förjävligt att vara så långt ifran varandra som vi kommer vara om två veckor.
- Jag flyttar till Växjö idag igen och jag är inte alls taggad på det.
- Det ösregnade innan och nu kan jag inte bestämma mig om jag ska ut och springa en runda eller åka till gymmet. Vill helst inget av det.
- Ska på intervju till ett extrajobb i Växjö, men mer än så säger jag inte just nu.....
- Helt plötsligt, en dag, fick jag känslan av att jag nog borde ha sökt till Polishögskolan istället.Varför ska jag läsa marknadsföring? Kan jag bli något av det? Varför känner jag en sånhär dragning till polis nu och varförvarför ska livets alla val vara så himla svåra?
- Skrev ett jättelång inlägg om Emma och om att hon åker till Australien den 3e september, men jag fick liksom inte riktigt ihop det och det blev mest bara flumm. Men jag kan sammanfatta det så att vi har känt varann i sju år, bråkat många gånger men blivit vänner lika snabbt igen, vi har aldrig glidit ifrån varandra eller tappat bort varandra och det kan man lätt kalla vänskap, vi umgås inte varje dag eller ens pratar med varandra varje dag men ändå finns vi alltid där för varandra, oavsett var vi befinner oss, vi har alltid lika kul när vi väl ses och det kommer att bli förjävligt att vara så långt ifran varandra som vi kommer vara om två veckor.
- Jag flyttar till Växjö idag igen och jag är inte alls taggad på det.
- Det ösregnade innan och nu kan jag inte bestämma mig om jag ska ut och springa en runda eller åka till gymmet. Vill helst inget av det.
- Ska på intervju till ett extrajobb i Växjö, men mer än så säger jag inte just nu.....
21 augusti 2012
seperationsångest från livet jag älskar
Tycker det är många av mina facebook-vänner som tar klivet ut i vuxenlivet nu. Någon skriver att det är läskigt att bli sambo, någon annan tycker det är ensamt i Göteborg, en tredje är nervös för att flyga till andra sidan jorden och en fjärde packar ner sitt liv i lådor för att dra på nya äventyr. Och jag, ja, lilla jag. Jag har sån sjuk seperationsångest. Från mamma, från mina fina vänner, från bilen, från Sotis, från gymmet här i byn, från huset, från allt. Från livet så som det brukar vara, så som jag egentligen vill att det alltid ska fortsätta vara. Jag vill tillbaka till vardagen så som den var för ett år sedan, då jag körde själv till mysiga fredagskvällar hemma hos Daniel och hans familj. Jag vill samtidigt också backa klockan två, tre år ifrån nu och vara tillbaka på gymnasiet, gå på de fester jag gick på då, träffa det folk jag träffade då, läsa de ämnen jag läste då, umgås med de vänner jag umgicks med då och lyssna på de lärarna jag lyssnade på då. Jag tycker helt enkelt att det verkligen har varit, och kommer att bli, för jävligt att lämna det livet och de åren bakom mig. Gymnasiet var den bästa tiden i mitt liv och de vänner jag fick då, hoppas jag ha kvar hela livet. Jag vill inte längre fram i livet, jag vill inte bli äldre, jag vill bara fortsätta vara 17 hela livet. 17 år i staden, som Veronica Maggio sjöng.
Men samtidigt vet jag att universitetstiden också kommer bli rolig, jag kommer träffa nya människor och få nya vänner. Jag kommer göra sånt jag aldrig gjort innan och jag kommer, efter tre år, vara ett stort steg närmare min dröm. Jag vet att det kommer bli bra, jobbigt men bra, och jag vet att jag kommer klara det. Men ändå, ändå, ligger den där lilla gnagande tanken i bakhuvudet som säger att jag nog borde fortsätta leva i dåtiden, att jag aldrig kommer få det så bra som jag hade det då. Och dum som jag är, lyssnar jag på den. Jag kan tydligen aldrig förmå mig själv att blicka framåt, jag tycker alldeles för mycket om att vara i tryggheten och fortsätta leva där jag mådde som allra bäst. Kanske är vi människor funtade så ändå. Jag är det i vilket fall.
Men samtidigt vet jag att universitetstiden också kommer bli rolig, jag kommer träffa nya människor och få nya vänner. Jag kommer göra sånt jag aldrig gjort innan och jag kommer, efter tre år, vara ett stort steg närmare min dröm. Jag vet att det kommer bli bra, jobbigt men bra, och jag vet att jag kommer klara det. Men ändå, ändå, ligger den där lilla gnagande tanken i bakhuvudet som säger att jag nog borde fortsätta leva i dåtiden, att jag aldrig kommer få det så bra som jag hade det då. Och dum som jag är, lyssnar jag på den. Jag kan tydligen aldrig förmå mig själv att blicka framåt, jag tycker alldeles för mycket om att vara i tryggheten och fortsätta leva där jag mådde som allra bäst. Kanske är vi människor funtade så ändå. Jag är det i vilket fall.
20 augusti 2012
FF dag 20
Många av er undrar kanske hur det går för mig och min Fitnessfight? Och jag kan säga att jo, det går bra! Det är dag 20 idag av utmaningen, vilket betyder; inte särskilt många dagar kvar!
Dock har det varit lite jobbigt vissa gånger, t.ex. när man spenderat en heldag på stranden eller när man är hemma hos pojkvännen, då går det inte alltid att äta två varma mål om dagen eller äta sådär jättenyttigt. Man kan ju inte direkt säga nej till vad som bjuds där hemma. Så i fredags åt jag faktiskt falukorv. Jag vet att det är typ det sämsta kött man kan äta (men ack, så gott!) men det bjöds på det, och jag ville inte vara ohövlig. Tog lite mindre falukorv och mer sallad istället. Så får man göra ibland. Dessutom tror jag att jag tänker utöka min diet och hålla på i kanske, två, tre månader istället för en, och då kan jag få fina resultat av det istället. Har ju redan fått fina resultat, så jag känner att jag är påväg mot rätt håll, oavsett om det tar en månad eller tre månader!
Dock har det varit lite jobbigt vissa gånger, t.ex. när man spenderat en heldag på stranden eller när man är hemma hos pojkvännen, då går det inte alltid att äta två varma mål om dagen eller äta sådär jättenyttigt. Man kan ju inte direkt säga nej till vad som bjuds där hemma. Så i fredags åt jag faktiskt falukorv. Jag vet att det är typ det sämsta kött man kan äta (men ack, så gott!) men det bjöds på det, och jag ville inte vara ohövlig. Tog lite mindre falukorv och mer sallad istället. Så får man göra ibland. Dessutom tror jag att jag tänker utöka min diet och hålla på i kanske, två, tre månader istället för en, och då kan jag få fina resultat av det istället. Har ju redan fått fina resultat, så jag känner att jag är påväg mot rätt håll, oavsett om det tar en månad eller tre månader!
17 augusti 2012
hemma igen
- Jag bor numera i en liten etta i Växjö. Det känns kul, läskigt och overkligt på samma gång. Alla möbler är ännu inte inplockade, men det börjar, sakta men säkert, lika något.
- Första kvällen och natten i lägenheten var fruktansvärd. Inte för att jag kände hemlängtan, för att jag saknade min katt eller för att jag kände mig ensam. Nej. Jag hade Daniel där hos mig hela tiden, och det var det som gjorde allt så hemskt. För hade han inte varit där, hade han inte skurit sig i fingret med min sprillans nya brödkniv. Och hade han inte skurit sig i fingret, hade han heller inte svimmat i mina armar. Och hade han inte svimmat, hade jag heller inte varit med om det läskigaste, alla kategorier, jag någonsin varit med om. Vill aldrigaldrigaldrig vara med om det igen, så älskade Daniel, jag skär bröd i framtiden.
Ta mig dock inte fel, jag är väldigt glad att Daniel var hos mig, annars hade jag haft hemlängtan och känt mig ensam. Men just den där incidenten hade jag kunnat vara utan, kanske.
- Idag är jag hemma igen, i samma gamla rum, i samma hus, med samma underbara katt, och med samma familj. Där känns ändå bra. Jag trivs här. Och här tänker jag stanna några dagar, umgås med lite vänner och bara ta det lugnt. Innan alltid drar igång nästa och nästnästa vecka.
- Det är jättefint väder ute, men jag vill hålla mig i soffan idag. Kolla på lite Grey's Anatomy och mysa med Sotis. Lite chips hade också varit gott, men det får jag inte äta än. Inte än på två veckor....
- Första kvällen och natten i lägenheten var fruktansvärd. Inte för att jag kände hemlängtan, för att jag saknade min katt eller för att jag kände mig ensam. Nej. Jag hade Daniel där hos mig hela tiden, och det var det som gjorde allt så hemskt. För hade han inte varit där, hade han inte skurit sig i fingret med min sprillans nya brödkniv. Och hade han inte skurit sig i fingret, hade han heller inte svimmat i mina armar. Och hade han inte svimmat, hade jag heller inte varit med om det läskigaste, alla kategorier, jag någonsin varit med om. Vill aldrigaldrigaldrig vara med om det igen, så älskade Daniel, jag skär bröd i framtiden.
Ta mig dock inte fel, jag är väldigt glad att Daniel var hos mig, annars hade jag haft hemlängtan och känt mig ensam. Men just den där incidenten hade jag kunnat vara utan, kanske.
- Idag är jag hemma igen, i samma gamla rum, i samma hus, med samma underbara katt, och med samma familj. Där känns ändå bra. Jag trivs här. Och här tänker jag stanna några dagar, umgås med lite vänner och bara ta det lugnt. Innan alltid drar igång nästa och nästnästa vecka.
- Det är jättefint väder ute, men jag vill hålla mig i soffan idag. Kolla på lite Grey's Anatomy och mysa med Sotis. Lite chips hade också varit gott, men det får jag inte äta än. Inte än på två veckor....
14 augusti 2012
när man har flyttångest
Springer runt och packar, plockar, donar, fixar, handlar och har mig. Imorgon flyttar jag, det är stressigt och fruktansvärt tomt i mitt rum. Börjar få kalla fötter, men jag fixar väl det här. Det måste jag göra.
Hejdå, lilla rummet. Så som du såg ut för några månader sen iallafall.
13 augusti 2012
12 augusti 2012
till hösten
Jag flyttar på onsdag. Onsdag. Då får jag nycklarna i handen och lägenheten är min. Kan inte fatta det. Det känns overkligt, skrämmande men samtidigt kul. Kommer jag klara av att bo själv? Kommer jag klara skolan? Kommer jag ihåg hur man pluggar på bästa sätt?
Har länge funderat och tvivlat på om jag verkligen kommer klara plugget till hösten. Min stora oro är väl egentligen inte studierna i sig, utan det är studierna på engelska som jag våndas över. Hade programmet varit på svenska, hade jag inte varit hälften så nervös. Inte vet jag, kanske gör jag det till en större grej än vad det är. Men ändå. Det känns så tungt på något sätt, jag tvivlar verkligen på mig själv.
Här om dagen, på jobbet, träffade jag ett gäng gamla kompisar (alltså, de var inte gamla kompisar till mig, kompisar jag haft länge, utan de var verkligen ett gäng gamla kompisar, runt 70-80 år som fortfarande var vänner med varandra. Hoppas så att jag någon gång får uppleva det) från Växjö. De var på kyrkogården för att besöka en annan gammal vän och på något vis började vi prata med varandra. Jag fick av den ena tanten reda på att de var från Växjö och att deras tre kyrkogårdar inte var i närheten så fina som vår. Jag berättade att jag snart skulle flytta till Växjö för att studera och hon önskade mig alla lycka till. Hon sa att hon bott i ett höghus i stan jättelänge och att hon innan jobbade i affären som låg vid Växjö universitet. Jag tog det som ett tecken på något vis, att jag skulle träffa just dem där.
Har dessutom också fått jättemycket pepp av vänner till familjen, släkt, familjen och mina egna vänner. De säger att de lätt kan se mig framgångsrik och rik i framtiden, att jag kommer bli en riktig Hollywoodfru (haha). Mamma säger att jag kommer komma långt, då jag har både hjärnan och pratet med mig.
Jag blir så fruktansvärt glad av att höra sånt här, älskar allt stöd jag har runt omkring mig! Det betyder jättemycket att folk tror på mig, för då kan jag också lite försiktigt börja tro på mig själv.
11 augusti 2012
JA
Kan nu säga att Fitnessfightens koncept fungerar och jag har tappat två kilo på tio dagar! Med tanke på mina resultat, tänker jag fortsätta i samma spår, kanske till och med längre än bara en månad, man får ju liksom tränings- och kostschemat för framtida användning.
Alla ni som varit eller blivit sugna på att testa det här - gör det! Det är jobbigt de första dagarna, att komma in i nya rutiner, planera allting så att vardagen går ihop, orka träna varje dag, alltid gå runt hungrig. Men när ni sedan väl ser era resultat, då kommer ni inte ångra er!
Rekommenderar detta varmt!
/ En mycket glad Kajsa
Alla ni som varit eller blivit sugna på att testa det här - gör det! Det är jobbigt de första dagarna, att komma in i nya rutiner, planera allting så att vardagen går ihop, orka träna varje dag, alltid gå runt hungrig. Men när ni sedan väl ser era resultat, då kommer ni inte ångra er!
Rekommenderar detta varmt!
/ En mycket glad Kajsa
8 augusti 2012
hiss och diss
- Idag tänker jag än en gång ägna P3 en tanke och hylla dem för programpunkten "P3 Gillar". Där ingår två eller tre tjejer, olika varje dag, som alltid lyfter spännande och aktuella ämnen. Här om veckan pratade de om vaginor och dess ägare, alltså kvinnor. De pratade så högt och ljudligt om hur bra vaginan är, vad starka vi kvinnor är osv, osv. Jag har innan alltid tyckt ordet för kvinnors underliv har varit svårt att hitta, vad ska man kalla det, liksom? Har nästan skämts lite för att yttra mig om just det. Men tjejerna i P3 Gillar sa ordet "vagina" så himla många gånger under två timmar, att jag liksom vande mig vid det. Numera skäms jag inte alls över att säga ordet eller prata om min vagina! Jag blev näsan lite stolt faktiskt, stolt för att vara kvinna. Det var jag i och för sig innan också, men nu är jag, om möjligt, ännu stoltare.
Därför hissar jag idag P3 Gillar och deras upplyftande snack om kvinnor och vaginor!
- Däremot skrattar jag idag åt människor som lämnat tonåren, men som fortfarande kallar en för könsord. Bakom ryggen. En bit ifrån, men ändå så pass nära att man faktiskt kan höra det, och det är de väl medvetna om. Det är bara patetiskt, töntigt men samtidigt också jätte, jätteroligt. De måste ha det jobbigt i livet, alltså. Agerandet pekar ju bara på deras lilla ordförråd och låga grad av intelligens.
Därmed dissar jag alltså omogna människor!
Därför hissar jag idag P3 Gillar och deras upplyftande snack om kvinnor och vaginor!
* * *
- Däremot skrattar jag idag åt människor som lämnat tonåren, men som fortfarande kallar en för könsord. Bakom ryggen. En bit ifrån, men ändå så pass nära att man faktiskt kan höra det, och det är de väl medvetna om. Det är bara patetiskt, töntigt men samtidigt också jätte, jätteroligt. De måste ha det jobbigt i livet, alltså. Agerandet pekar ju bara på deras lilla ordförråd och låga grad av intelligens.
Därmed dissar jag alltså omogna människor!
7 augusti 2012
en fråga, ett svar
Jag har fått en fråga här angående mitt inlägg andra augusti och att jag tyckte det var jobbigt att hinna med mat, träning, jobbet och privatlivet.
"Du slutar väl jobba snart, då får du mer tid :). Berätta mer om detta tränings/kost-schema! Vad för mat, när, var, hur och varför? intresserad tjej här ;)"
Du har så rätt, idag gör jag min sista dag och nu ska det förhoppningsvis lugna ner sig lite med stressen! Men matschemat då? Jo, det är såhär. Enligt World of shape ska en kvinna ligga på underskott i sitt kaloriintag för att kunna höja fettförbränningen och gå ner i vikt. Rekommenderat är att en kvinna ska äta 2500 kalorier per dag, men under den här månaden ligger jag på 1500-1600 kalorier per dag. Allt för att jag ska göra av med mer än jag stoppar i mig. Jag ska äta sex måltider om dagen; frukost, lunch och middag plus tre mellanmål och allihopa på fasta tider, med ungefär tre timmar mellan varje. Jag äter mycket kyckling, ris, bulgur, vitfisk, tonfisk, grönsaker, frukt och kesella! Jag väger upp varenda livsmedel för att få exakt så mycket kalorier jag behöver.
Träningen går i grund och botten ut på att man ska träna en timma varje dag, 20 minuter kondition och 40 minuter styrka. Träningsschemat jag har fått utdelat till mig är helkroppspass och riktar sig nog mest åt nybörjare, då det är enkla "gör-hemma-övningar" och inte särskilt mycket "bygga-muskler-övningar" som jag innan alltid ägnat mig åt. De passade mig absolut inte, utan jag fortsätter som jag alltid har gjort, även fast de på WOF rekommenderade mig att köra deras träningspass, då de menar att helkroppspass ger bättre resultat än att man delar upp muskelgrupperna. Det var enligt dem lite "old school".
Det är väl ungefär så det hela ser ut! Väcker detta fler frågor, tveka inte att ställa dem!
"Du slutar väl jobba snart, då får du mer tid :). Berätta mer om detta tränings/kost-schema! Vad för mat, när, var, hur och varför? intresserad tjej här ;)"
Du har så rätt, idag gör jag min sista dag och nu ska det förhoppningsvis lugna ner sig lite med stressen! Men matschemat då? Jo, det är såhär. Enligt World of shape ska en kvinna ligga på underskott i sitt kaloriintag för att kunna höja fettförbränningen och gå ner i vikt. Rekommenderat är att en kvinna ska äta 2500 kalorier per dag, men under den här månaden ligger jag på 1500-1600 kalorier per dag. Allt för att jag ska göra av med mer än jag stoppar i mig. Jag ska äta sex måltider om dagen; frukost, lunch och middag plus tre mellanmål och allihopa på fasta tider, med ungefär tre timmar mellan varje. Jag äter mycket kyckling, ris, bulgur, vitfisk, tonfisk, grönsaker, frukt och kesella! Jag väger upp varenda livsmedel för att få exakt så mycket kalorier jag behöver.
Träningen går i grund och botten ut på att man ska träna en timma varje dag, 20 minuter kondition och 40 minuter styrka. Träningsschemat jag har fått utdelat till mig är helkroppspass och riktar sig nog mest åt nybörjare, då det är enkla "gör-hemma-övningar" och inte särskilt mycket "bygga-muskler-övningar" som jag innan alltid ägnat mig åt. De passade mig absolut inte, utan jag fortsätter som jag alltid har gjort, även fast de på WOF rekommenderade mig att köra deras träningspass, då de menar att helkroppspass ger bättre resultat än att man delar upp muskelgrupperna. Det var enligt dem lite "old school".
Det är väl ungefär så det hela ser ut! Väcker detta fler frågor, tveka inte att ställa dem!
6 augusti 2012
sent en måndagskväll
Mycket snurrar i min hjärna idag och i och med att jag tog en dag "off" från träningen, hann jag få ut dessa tankar på papper. T.ex. har jag ikväll adressändrat, sökt bostadsbidrag, kollat upp CSN och lånen med mera, med mera. Jag har nu också inhandlat allt som behövs till min lilla lägenhet, förutom en tv-bänk, matbord och nattduksbord. Det får vi fixa på IKEA på onsdag. Usch, pengarna bara rullar....
Imorgon jobbar jag min sista dag och det ska bli så jäkla skönt! Hade egentligen behövt jobba x antal veckor till för att kunna ha råd till allt jag vill köpa i inredningsväg, men någonstans får man sätta stopp. Under alla jobbdagar som gått har jag lyssnat en massa på P3 och alla deras spännande program. Har skapat blogginlägg i huvudet om saker som att jag och Daniel för några helger sedan såg filmen Alice i Underlandet och veckan efter sprang det en hare förbi över kyrkogården hur många gånger som helst. Var det ett sammanträffande? Ville den att jag skulle följa efter? (I filmen följer Alice efter en hare i kostym och ramlar sedan ner i ett stort, svart hål, för er som inte sett filmen). Roligt var det i alla fall och jag skrattade gott för mig själv.
Till helgen (om allt går som det ska) tar jag mitt pick och pack och flyttar tillsammans med Daniel upp till Växjö. Han ska bo hos mig de första veckorna innan han får sin lägenhet. Jag är pirrig och förväntansfull men samtidigt också skräckslagen. Vill inte bli lämnad själv där i lägenheten, därför måste Daniel stanna hos mig! Vad ska jag göra när jag är själv liksom? Ingen att prata med, ingen att ha runt omkring mig... Det är konstigt, nu när jag bor hemma vill jag bara göra allt i världen för att få vara själv. Men när jag vet att det snart kommer bli min verklighet, att jag nästan alltid kommer vara själv om dagarna, då blir jag döskraj. Blir man någonsin nöjd som människa?
Imorgon jobbar jag min sista dag och det ska bli så jäkla skönt! Hade egentligen behövt jobba x antal veckor till för att kunna ha råd till allt jag vill köpa i inredningsväg, men någonstans får man sätta stopp. Under alla jobbdagar som gått har jag lyssnat en massa på P3 och alla deras spännande program. Har skapat blogginlägg i huvudet om saker som att jag och Daniel för några helger sedan såg filmen Alice i Underlandet och veckan efter sprang det en hare förbi över kyrkogården hur många gånger som helst. Var det ett sammanträffande? Ville den att jag skulle följa efter? (I filmen följer Alice efter en hare i kostym och ramlar sedan ner i ett stort, svart hål, för er som inte sett filmen). Roligt var det i alla fall och jag skrattade gott för mig själv.
Till helgen (om allt går som det ska) tar jag mitt pick och pack och flyttar tillsammans med Daniel upp till Växjö. Han ska bo hos mig de första veckorna innan han får sin lägenhet. Jag är pirrig och förväntansfull men samtidigt också skräckslagen. Vill inte bli lämnad själv där i lägenheten, därför måste Daniel stanna hos mig! Vad ska jag göra när jag är själv liksom? Ingen att prata med, ingen att ha runt omkring mig... Det är konstigt, nu när jag bor hemma vill jag bara göra allt i världen för att få vara själv. Men när jag vet att det snart kommer bli min verklighet, att jag nästan alltid kommer vara själv om dagarna, då blir jag döskraj. Blir man någonsin nöjd som människa?
5 augusti 2012
Fitnessfighten dag 6
Kom precis hem från en 3 kilometers-runda och jag kan säga att svetten lackar! Hade förr i tiden bra kondition, men nu är den nästan i botten.
Annars har jag faktiskt tränat varje dag förutom torsdagen sen i onsdags, och det känns riktigt bra. Lägger numera alltid in 20 minuter cardio i mina träningspass; 10 minuter i början och 10 minuter någonstans i mitten. För så ska man tydligen göra. Övningarna man enligt World of shape ska göra, känns rätt tafatta, tycker jag. Nybörjarstil och utan den intensitet jag söker i min träning. Istället fortsätter jag som jag alltid gjort, delar upp muskelgrupperna och kör en grupp per dag (även fast de anser det är "old school"). Går runt och är hungrig mestadels av dagarna, men det är väl så det ska vara kanske när man ligger på ett underskott? Maten är fortfarande god och jag har dessutom hittat på ett sätt att krydda till min kesella så att den inte är lika äcklig längre, fast fortfarande lika nyttig!
Imorgon är det dag sex redan, (kan inte fatta att jag snart gjort en hel vecka med detta!) och då ska jag köra ett benpass på gymmet. Kommer kännas gött efter kvällens springtur.
Annars har jag faktiskt tränat varje dag förutom torsdagen sen i onsdags, och det känns riktigt bra. Lägger numera alltid in 20 minuter cardio i mina träningspass; 10 minuter i början och 10 minuter någonstans i mitten. För så ska man tydligen göra. Övningarna man enligt World of shape ska göra, känns rätt tafatta, tycker jag. Nybörjarstil och utan den intensitet jag söker i min träning. Istället fortsätter jag som jag alltid gjort, delar upp muskelgrupperna och kör en grupp per dag (även fast de anser det är "old school"). Går runt och är hungrig mestadels av dagarna, men det är väl så det ska vara kanske när man ligger på ett underskott? Maten är fortfarande god och jag har dessutom hittat på ett sätt att krydda till min kesella så att den inte är lika äcklig längre, fast fortfarande lika nyttig!
Imorgon är det dag sex redan, (kan inte fatta att jag snart gjort en hel vecka med detta!) och då ska jag köra ett benpass på gymmet. Kommer kännas gött efter kvällens springtur.
2 augusti 2012
andra augusti
Idag är det den andra augusti, jag har namnsdag och Daniel och jag firar 11 månader som ett par. Idag är det även på pricken ett år sedan vi först träffades. Sjukt, vad tiden går fort. För att fira detta ska vi se på bio ikväll, Madagaskar 3 (ja, vi är fortfarande barnsliga) och jag ska äta vinddruvor där medan alla andra äter popcorn. Buhu.
Men alltså ärligt, dieten tar fan tid. Det är stressigt att hinna med jobb, mat på rätt tider, träning, umgänge... Det är jobbigt just nu, men jag hoppas jag kommer in i det snart. Annars är maten god, jag klagar inte! Allt för utom lätt-kesellan då, blä! Sur, vidrig smak.
Men alltså ärligt, dieten tar fan tid. Det är stressigt att hinna med jobb, mat på rätt tider, träning, umgänge... Det är jobbigt just nu, men jag hoppas jag kommer in i det snart. Annars är maten god, jag klagar inte! Allt för utom lätt-kesellan då, blä! Sur, vidrig smak.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)