gott nytt 2014

Japp, om en vecka sitter jag i min lägenhet i Frankrike. Just sayin', liksom. Och idag slutar 2013 också, och 2014 tar vid. Livet är bra märkligt och snabbförändrat. Ena dagen här, andra dagen där.

Ikväll hoppas jag att ni tar tillvara på de sista timmarna av år 2013, kollar på massa fyrverkerier och att ni gör starten på 2014 oförglömlig! Imorgon ska ni få bilder och tankar om mitt 2013.

Gott nytt år!

lever efter detta

one week to go

Om exakt en vecka, kommer jag vara så fruktansvärt, groteskt nervös. För det är bara en vecka kvar nu. Sju dagar. Sju dagar kvar i Sverige. Sju dagar kvar med mamma. Sju dagar kvar med Sotis. Sju dagar kvar med alla mina fantastiska vänner. Jag undrar om jag ens har fattat det riktigt ännu, jag vet faktiskt inte. Det känns så avlägset på något sätt, så... konstigt. Ska jag verkligen göra det här? Ska jag verkligen flytta?

Veckan som kommer är full av saker, nästan så att jag blir stressad bara jag tänker på det. Vill hellre bara lägga mig ner och sova mig igenom allt jobbigt och tråkigt. Tvätten, till exempel. Har så fruktansvärt mycket att tvätta innan jag kan packa ner det. Och packningen... Vill inte ens tänka på hur mycket jag kommer få lämna kvar hemma. Eller det faktum att jag måste skriva två grupparbeten nästintill klara innan jag drar? Det vill jag inte ens fundera på.

Men jag tror jag börjar på allt detta imorgon. Jag har ju trots allt en vecka på mig.

annars vore jag inte jag

Damn, hans röst, alltså. Inte den bästa versionen (youtuba och kolla på Spotify Peter Jöback - Annars vore jag inte jag och lyssna på fler versioner), men jag kan inte hjälpa att rysa ändå. En sådan svensk stjärna! Helt underbar.

Brad Pitt

“My wife got sick.  She was constantly nervous because of problems at work, personal life, her failures and problems with children. 

She has lost 30 pounds and weighed about 90 pounds in her 35 years. She got very skinny, and was constantly crying. She was not a happy woman. She had suffered from continuing headaches, heart pain and jammed nerves in her back and ribs.

She did not sleep well, falling asleep only in the morning and got tired very quickly during the day. Our relationship was on the verge of break up. 

Her beauty was leaving her somewhere, she had bags under her eyes, she was poking her head, and stopped taking care of herself. She refused to shoot the films and rejected any role. 

I lost hope and thought that we’ll get divorced soon…But then I decided to act on it. 
After all I’ve got the most beautiful woman on the earth. 

She is the idol of more than half of men and women on earth, and I was the one allowed to fall asleep next to her and to hug her shoulders.

I began to pamper her with flowers, kisses and compliments. I surprised her and pleased her every minute. I gave her lots of gifts and lived just for her. I spoke in public only about her. I incorporated all themes in her direction. I praised her in front of her own and our mutual friends.

You won’t believe it, but she blossomed. She became even better than before. She gained weight, was no longer nervous and she loved me even more than ever. I had no clue that she CAN love that much. And then I realized one thing: The woman is the reflection of her man. If you love her to the point of madness, she will become it.“              

- Brad Pitt

annandag jul

Försöker njuta så mycket jag bara kan av sista tiden i Sverige. På ett sätt ska det bli kul att åka till Frankrike, tänk upplevelsen liksom, men på ett annat sätt är det skitläskigt; jag har aldrig nånsin tagit ett sånt här stort steg innan i mitt liv. Men jag kollar på kursschemat och jag kollar på alla de människor jag ska spendera nästa termin med, och på något vis så känns det ganska okej att åka iväg ändå. Det jobbiga är väl bara själva resan dit; ensam på flygplatsen, ensam på planet, ensam på tåget... Men jag tänker såhär; det här är once in a lifetime och en stor livserfarenhet, så det är väl bara att göra det. Bara sätta sig på planet och gilla läget, liksom.

Igår hade jag en grym juldag med grymma vänner, kvällen var riktigt rolig! Stapplade hem vid 04.00 och har idag mått som jag förtjänar. Har degat framför tv:n hela dagen och börjat fundera på om jag kanske ändå inte ska börja packa lite snart. Fick en stor, röd resväska i julklapp, så nu är det bara att börja fylla den med grejer. Vissa grejer är beställda och påväg hem till mig (såsom nödvändiga mediciner, en ny mobiltelefon (äntligen!!) och ett datorfodral), och andra saker har jag med mig inombords, såsom en mental bild av Sotis när han snarkar på min mage, till exempel.

Imorgon ska jag iväg på mellandagsrean med mamma och Maja för att kirra de sista sakerna som ska ner i resväskan. (Och nej, jag vet, jag ska inte packa med mig för mycket, mamma har redan tjatat om detta). Sen är allt så gott som klart. Ja-a, om 11 dagar (snart bara 10) bär det iväg. Om jag får ont i magen av den tanken? Oh, yes.

En bild från igår.

doppardan

Igår frågade min pappa mig: "Kajsa, när reser du?" Om exakt två veckor, svarar jag. "Jaha oj, alla redan? Reser du själv då?" Jajamen, all by myself. Mamma och Maja följer med mig på tåget, men sen åker jag ensam. Och ungefär där slog det mig vad jag egentligen har gett mig in på och min puls skenade iväg; jag reser ensam till Frankrike om två veckor för att rota ett liv där i sex månader. ENSAM. Det är ju helt sinnes. Helt ensam, utan att känna någon.

Nåväl. Idag är det i alla fall julafton och jag ska kränga julmat och försöka att inte tänka på att det är 13 dagar kvar nu. Jag längtar så till mammas Janssons Frestelse och prinskorvarna, och jag längtar också tills Paradisasken ska öppnas och julpappret slitas itu. Det är bara mamma, jag och Maja som firar idag, men det är väl kanske lika bra. Vi får nog det mysigt ändå.

På onsdag och juldagen är det fest (igen), fast den här gången med ett helt annat gäng vänner. Saknar förövrigt Växjö och livet som var, men det visste ni nog redan.

God jul på er!

I dare you

I dare you to love, I dare you to cry
I dare you to run, I dare you to try

I dare you to fall, and lay on the ground
I dare you to feel, I dare you to be

hejdå Växjö

Sa precis hejdå till Sara, min lägenhet och mitt liv är nerpackat i tusentals påsar och jag sover inatt min sista natt på ett halvår i lägenheten och i Växjö. Imorgon hämtar mamma mig och vi åker hemhem. Jag är egentligen astrött, men tänker att jag måste göra sista natten i lägenheten till min egen, så därför kokar jag glögg och slår på en film. Sova kan man göra när man dör.

Men alltså, fyfan för att tiden ska gå så jävla snabbt. Senare kommer jag med all säkerhet gråta mig till sömns.

9.21: Går strax till Ica för sista gången på ett jävligt bra tag, sen ska jag gå till biblan för sista gången på jättelänge, sen ska jag duscha en sista gång i min dusch och efter det kommer mamma och vi beger oss hem. Sista dagen i Växjö idag. Om två veckor kommer jag tänka "sista dagen i Sverige", och jag bara känner att den tanken kommer mig närmre och närmre. Nu går det knappt att undvika längre, det är verklighet; jag flyttar ifrån Sverige och ifrån all trygghet om 14 dagar.

 Men nu ska jag inte tänka på det utan istället bara försöka ha en sista bra dag i mitt fina, fina Växjö.

10.53: Gick en sista runda på campus. Spelar ashög basmusik en sista gång. En timma kvar nu. Gråter till varje låt jag hör. Vill inte härifrån.

you are the music in me

Gårdagen var helt fantastisk. Jag, Morten och Sara åt tacos tillsammans och sedan skulle vi ha "en lugn hemmakväll med möjligtvis lite vin", vilket (såklart) resulterade i röjjarfest, vodka i mängder och alldeles för hög musik alldeles för långt in på natten. Vi bjöd hit två killar från Holland och hade så himla kul enda fram till klockan 4.30 på morgonen, det var då alla gick hemifrån mig. Underbart rolig kväll.

Denna dag har däremot inte varit så jätterolig. Sa hejdå till Frederick och Kevin innan idag. Morten, Sean, Andres och Simon sa jag hejdå till igår. Nu är det liksom slut. Människor jag har spenderat hela terminen med har lämnat mig, många av dem för gott, och många av dem kommer jag aldrig få träffa igen.

Min halsduk luktar som Mortens parfym, min nacke gör ont efter den ashårda kramen jag fick av Frederick och jag är dyngsur efter att ha stått och sagt hejdåhejdåhejdå tusen gånger om till Kevin i regnet. Nu är det på riktigt verkligen slut; imorgon åker jag hem, ifrån Växjö och kommer inte komma tillbaka förrän till sommaren. Alltså. Jag förstår ingenting. 16 dagar kvar i Sverige, och sedan börjar ett nytt kapitel av mitt liv.

Ikväll ska jag och Sara göra bakpotatis, kolla på gråtarfilm och sova tillsammans. Vill inte vara ensam ikväll, nu när jag har haft så många underbara människor omkring mig typ dygnet runt de senaste veckorna.

Livet har varit det bästa den här terminen, och jag kan bara tacka och ta emot för att jag har träffat så många underbara själar. Om två veckor börjar mitt "nya" liv i Frankrike, och det ska nog bli minst lika bra.

Älskar er! Tack för ALLT!

vin ikväll igen

Dricker vin ikväll med Sara igen. Måste ta tillvara på all tid jag bara kan med mina utlandsstudenter. Bilden är från i tisdags. Älskar de på bilden så himla mycket.

sista kvällen med gänget

Festade på Stallarna för sista gången den här terminen, och det här året. Känns jättekonstigt. Ikväll har Sivans pumptömning och sen stänger de också för den här terminen, jättekonstigt det med. Ikväll är förövrigt sista gången jag kommer festa tillsammans med de underbara utlandsstudenterna som fortfarande är kvar i Växjö. Kan inte fatta det nånstans.

Kvällen igår var SÅ rolig! Vi blev bjudna på belgiska crepes av Kevin och sen förfestade vi tillsammans. Imorse hade jag en dugga, dåva, sista duggan för den här terminen. Men med tanke på all stress som har varit de senaste veckorna (och kanske även alla festligheter och allt roligt), så har jag inte hunnit plugga över huvud taget. Så jag valde att inte gå till duggan imorse. Tänkte att om jag ändå inte kan något, så kommer jag ändå faila, och då är det ingen mening med att jag går dit och försöker, och försöker. Så jag tog det beslutet. Duggan är på 2 hp, dvs. typ ingenting, och jag kan göra om den till sommaren eller nästa höst. Hade jag varit hemma nästa termin, hade jag gjort den då, men sommaren går fint. Nånstans kanske jag ändå ångrar att jag inte gick dit, man kan ju försöka, men jag vet redan att jag inte hade klarat den. De andra tjejerna sa den var svår, så mitt beslut var nog rätt ändå.

Så, så är det! Sov till ett idag, måste ha varit så jävla slut, och nu har jag ätit frukost framför ett avsnitt av Bonde söker fru.

Inser nu att det här inlägget blev fruktansvärt meninglöst, men det är väl också så tillvaron känns lite grann just nu. Julafton om mindre än en vecka, fyra dagar kvar i Växjö och 19 dagar kvar i Sverige. Tiden bara flyger förbi.

bästa nånsin

Stockholmsresan (här syns både jag & Sara): https://www.youtube.com/watch?v=vGwvlg1XgRU
Rysslandsresan: https://www.youtube.com/watch?v=ZGcXiDorm-Y
Full Moon-party: https://www.youtube.com/watch?v=_wMuIzAtPsc

such a hopeless life

Livet känns hopplöst idag. Duggan hänger över mig som en blöt handduk man inte riktigt vill ta i, i ett arbete har vi skrivit och jämfört två bensinbilar (trodde vi), fast den ena bilen egentligen var en dieselbil, vilket betyder att vi nu får börja om från början igen, de flesta utlandsstudenterna har åkt hem nu och det är ett stort hål i mitt bröst. Så livet känns tomt, grått och hopplöst idag. Bara, bara hopplöst.

Men när jag kollar på de här bilderna så mår jag bättre, men samtidigt sämre. De gör mig så himla glad, men samtidigt också så himla ledsen. Kan inte fatta att det är slut.

Och detta är till och med långt ifrån bilder på allt jag har upplevt, det finns så mycket, mycket jag vill visa och berätta för er, så jävla mycket mer underbart jag har upplevt.

"I've got a feeling we will never get closer than this"

Alltså. Jag skulle kunna ägna alla mina framtida inlägg på den här bloggen till att skriva om hur mycket jag har upplevt den här terminen och om hur många människor jag kommer sakna. Inläggen skulle bli jättelånga och överrösta med tårfyllda berättelser. Men hur mycket jag än skriver, hur mycket jag än förklarar, så kommer ni aldrig kunna uppleva det jag har upplevt, ni kommer aldrig kunna känna det jag har känt. Den här terminen har varit en fantastisk upplevelse, en fantastisk tid med människor jag för sex månader inte ens visste fanns; nu har de varit hela mitt liv. Den här terminen har varit den bästa i mitt liv. Jag har så mycket minnen och så mycket upplevelser, men framför allt: jag har fått vänner för livet. Det gör ont i hela mig när jag tänker på att det är slut nu. Jag vill implodera, explodera, FÖRSVINNA, så ont gör det. Tänk, om man hade kunnat stanna tiden bara ett litet tag. Bara lite, lite. Då hade jag stannat den på dansgolvet igår. När jag hade alla de finaste av finaste människor runt omkring mig, när inget dåligt kunde hända, när inget kunde gå fel. Bara stanna, supa in alla minnen, alla känslor, all värme, all kärlek. Bara för en sekund tänkta att det är inte över ännu, inte över riktigt ännu.

Jag vill bara samla allihopa på ett och samma ställe och krama dem så hårt, så hårt och aldrig släppa. Jag vill visa dem min tacksamhet, jag vill skrika ut till hela världen hur mycket jag älskar dem, vad de har gjort för mig, hur mycket de betyder för mig. Jag vill dela mig själv i bitar och skicka med hem en liten bit av mig till var och en av dem, så att de aldrig glömmer mig. För jag kommer aldrig glömma dem. Aldrig, aldrig, aldrig. Vi kommer vara i olika länder, olika världsdelar, olika liv, men de kommer för alltid stanna i mitt hjärta. Därifrån kommer de aldrig försvinna.

Morten och Simon från Danmark. Gabriela från Florida. Andres från Mexiko. Magdalena från Österrike, Lisa från Tyskland. Charles från Australien, Kevin från Belgien. Johannes från Tyskland. Antoine och Michel från Frankrike. Victor från Andorra, Josh, Taylor, John, Lucas och Sean från USA. Frederick från Tyskland, Jacopo från Italien, bara för att nämna några. De här personerna har hjälpt mig genom hjärtesorg, de har hjälpt mig genom bråk, genom tårar, de har varit där när jag har skrattat så att jag har kiknat, de har varit där när jag har dansat tills jag stupat, och de har varit där när jag druckit tills jag inte kunnat stå på benen längre. De har varit där för mig, varenda en av dem, har varit där för mig under hela terminen och jag kan inte nog säga hur tacksam jag är. Livet har varit pretty damn wonderful med dessa personer vid min sida och jag önskar bara att jag hade tagit mig tid att umgås med dem mer. Jag önskar att jag följt med på resan till Ryssland, på resan till Lappland och på Sea Battle. Jag önskar att jag hade gått på den spanska festen, jag önskar att jag hade gått på den grekiska festen och jag önskar att jag hade gått på fler efterfester. Men nu kan jag lära mig av detta; tiden går fort och det gäller att ta tillvara på den. För vips som det är, har tiden bara runnit en ur händerna och det enda man sitter kvar med är ånger, men samtidigt också en fruktansvärt massa underbara minnen.

Igår sa jag hejdå till Antoine och John. "Yeah, well, this was fun. I'm gonna miss you, but you have a great life! Good luck with everything, it's been a pleasure knowing you. Hope we'll meet again."

Och så lämnade jag Stallarna och bara sådär var de killarna ute ur mitt liv. Jag kommer antagligen med största sannolikhet aldrig träffa dem igen, och den tanken gröper ett hål i mitt hjärta. Så många människor jag spenderat så mycket tid med och nu kommer jag aldrig få se deras ansikten igen. Människor som har varit som en familj för mig, och nu åker de iväg. Tänk er själva, tänk att alltid se er mammas eller pappas ansikte, varje dag, hela tiden, och en dag bara tar det slut. Som om de hade dött, ungefär. De finns inte mer och du kommer aldrig se dem igen. Mina utlandsstudenter har inte dött, men det är väldigt liten chans att jag kommer se dem igen. Det får mig att börja gråta. De är min familj, mina bästa vänner, och nu är det... slut.

"But you can always text me, Kajsa, you know that. You can always call me! I'm gonna miss you so much, you have been the best. I'm always here for you, just call me and I'll pick up!"

Den meningen får avsluta det här inlägget. Jag har haft det omänskligt bra och jag hatar att säga hejdå till folk, det vet ni säkert, ni vet att jag har en sån fruktansvärd separationsångest, och nu visar den sig mer än vad den någonsin gjort innan. Det bästa är att veta att jag har fått vänner för livet och att de känner likadant tillbaka för mig, att jag bara kan ringa när jag vill, eller komma och hälsa på när jag vill, att de alltid finns där för mig. Underbara, underbara människor, om de fan bara visste hur mycket jag älskar dem och vad de betyder för mig. Är så jättetacksam för att jag har fått vara med om det här.

Imorgon kommer en bildbomb på allt och inget från den här terminen. Under tiden kan ni lyssna på den här sången och gråta tillsammans med mig.

it's not a goodbye, it's a "see you later"

Hade en grym kväll och natt igår (idag?) och kan inte fatta att det är över nu. Klockan är 04.30 och jag är redo för att sova. Imorgon kommer bilder, berättelser och kanske även lite tårar, från och om kvällen som varit. Det gör ont i hela mig att de här underbara människorna kommer åka hem nästa vecka, och jag kommer förmodligen aldrig se dem igen. Så jag sa mina hejdån idag, och det var inte kul någonstans.

14e december

Sov till halv ett idag, och det var nog verkligen behövligt. Har varit så trött och off hela veckan, så några extra timmars sömn var nog inte helt fel för min kropp. Har under morgonen ätit en långfrukost och kollat igen lite program jag missat under veckan. Egentligen behöver jag plugga, har typ hur mycket som helst att göra, men det finns verkligen noll motivation hos mig just nu. Jag förstår ingenting. Mindre än en vecka kvar och allt skolarbete känns bara så. Jävla. Tungt. Skjuter på det hela tiden, men jag vet ju att det egentligen bara gör saken ännu värre.

Idag är det den 14:e december och dags för goodbye-dinner med alla utlandsstudenter! Känns så fruktansvärt på alla sätt och vis att vi skiljs åt nästa vecka för att sen kanske aldrig mer ses igen. När kommer jag träffa killarna från USA igen, liksom? Eller tjejerna från Tyskland? Det kommer typ aldrig hända. Aj. Där gick mitt hjärta itu.

Måste speedplugga lite nu och sen kasta mig in i duschen. Ska ha på mig en underbar paljettdröm till klänning ikväll, och jag längtar verkligen hur mycket som helst. Ikväll är det absolut party like there's no tomorrow, vill aldrig att kvällen ska ta slut.

Lucia-dagen

tre obegripliga saker

Tre saker jag inte fattar just nu:
1. Hur det bara kan vara en vecka kvar av den här höstterminen.
2. Att jag precis har skrivit kontrakt med Magdalena och att min lägenhet är "min" i bara två veckor till.
3. Att jag i Frankrike ska läsa kurser som PR, reklam i Europa samt ost- och vinprovning. Känns som att jag kan trivas där ändå!

Uppdatering 17.15: 
Ännu en sak jag inte fattar: jag har fått lägenhet i Frankrike nu. Andra våningen i ett vitt, litet tegelhus, 10 minuters gångavstånd från skolan, 35 kvadratmeter, med sovrum och dubbelsäng (!), med kök, eget badrum med fönster (!!!!), vardagsrum med bord och fyra stolar och spis. Fattar ingenting. Tror typ jag går på moln just nu. Shit. Om tre veckor åker jag. Och nu känns allting faktiskt riktigt bra. Detta ska verkligen firas med vin och dans ikväll!

favoritlåtarna just nu

"Well, I'm not paralyzed, but I seem to be struck by you

I wanna make you move, because you're standing still

And if your body matches what your eyes can do

You'll probably move right through me on my way to you"

"All these places packed with people, 
but your face is all I see 
And the music's way to loud, 
but your voice won't let me be"

morgonstund har guld i mund

Vaknade av mig själv (okej, av snöplogen utanför) klockan 5.57 imorse och tänkte "ah, vad fan, jag är ändå pigg och vaken - låt oss göra något bra av det!" Så jag gick upp, och nu har jag ätit frukost och är påväg till gymmet. Möjligtvis en powerwalk i snön istället, jag har inte riktigt bestämt mig än. Lyssnar på musik och är så JÄDRA taggad.

Har en rolig dag framför mig idag. Ska på handledning inför vår B-uppsats idag på morgonen och sedan är det tänkt att vi ska färda hela uppsatsen. Fattar ni, att vi kan bli klara idag! Det är ju helt sinnessjukt. Ikväll kommer sedan mina tjejer över på glöggmys och julklappsleken. Bakade lussekatter igen igår, så nu är frysen laddad! 

Annars då? Livet är ganska bra just nu. Har fått tillbaka pirret i magen igen, och det är nog för att jag har två helt fullspäckade veckor framför mig; fullspäckade med nästan bara roligheter! Ska umgås så mycket jag bara kan med mina utlandsstudenter de här veckorna, vilket då kommer betyda en och annan fest. Jag tror vi ska ut tre gånger den här veckan och nästa vecka kommer jag väl vara så gott som konstant full hela veckan, haha. Stackars min kropp. Men kul ska det bli, och jag vill inte missa en sekund av deras umgänge. Mitt hjärta kommer gå itu när vi säger hejdå och de åker tillbaka till sina respektive länder. 

Förhoppningsvis firar jag nyår i Danmark med Morten och Sara i år. Men mer om det i ett annat inlägg! 

"du kommer aldrig klara det"

"Alltså, jag vill inte vara negativ, men du kommer aldrig komma dit. Det är jättebra att ha drömmar om framtiden, om att starta eget eller kanske jobba på ett stort modeföretag, men det kommer aldrig hända. Konkurrensen är så himla stor idag, så det är lika bra att inse att man aldrig kommer dit. Så behöver man inte bli besviken, liksom."

Sånna här kommentarer kan jag få lite då och då, och det är både från nära vänner, från bekanta och från folk jag inte känner. Men vet ni vad? Misstro mig hur mycket ni vill; era ord gör mig bara ännu mer taggad på att ta mig dit jag vill bara för att visa er.

the partybox

Vi jobbar just nu med vår B-uppsats, och skulle bli jätteglada om ni som är kvinnor mellan 18-28 år ville hjälpa oss genom att svara på denna enkät!

Här hittar ni den!

Tusen tack!

en månad kvar

Idag är det den 6e december. Vet ni vad det betyder? Inte att det är 18 dagar kvar till julafton, inte att alla Niklas har namnsdag, inte att vi ska ut och dansa ikväll, utan att det är exakt en månad kvar tills jag sitter på ett plan ner till Frankrike. En månad. Fyra veckor. 30 dagar. Nu är det nog dags att freaka ut. Om man håller på med sånt, vill säga.

Pratade med en kompis för ett tag sen och sa att ja, nu är det inte länge kvar innan jag åker. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. "Skratta", sa han, "det är ju ett äventyr!"

att göra slut med fler personer än en

Det här med att bryta upp med någon är ju jobbigt i sig, men allt det som kommer efteråt; det gör nästan mer ont. Att lämna tillbaka alla grejer, säga hejdå till hans familj och inse att "nej, de här personerna kommer jag nog aldrig träffa igen". För det blir ju lite så, men gör ju inte bara slut med en person, man gör ju slut med en hel familj, en hel släkt, ett helt umgänge, liksom. Och det gör jätteont i mig. Jag älskade verkligen Daniels familj och släkt, har aldrig känt mig så välkommen någon gång, och nu är det bara... slut. Inga fler jular med dem, inga fler somrar, inga fler hemmakvällar. Det känns ju jättekonstigt. De var lite som en extrafamilj till mig, saknar dem hela tiden. Men istället för att älta, kanske man ska blicka framåt och vara glad för det som varit. Kanske, förhoppningsvis, sitter jag hemma hos dem i framtiden igen, och firar jul och har hemmakvällar.

snacka snyggt en onsdag som denna

Sitter i skolan med Lisa och skriver på vårt arbete. Snart är vi färdiga med modul 3!!! Klockan sju ikväll ska jag se Elaine Eksvärd föreläsa, ni vet hon som hade en så hemsk förlossningsberättelse? Här är hennes blogg; hon är retoriker och författare och ikväll ska hon lära oss att snacka snyggt. Ska bli hemskt spännande! Jag har förövrigt varit uppe sen sju och haft en sjukt produktiv dag idag. Men mer om det senare!

Uppdatering 20.43: Är. Så. Jäkla. Trött. Dagen har varit KAOS. Gick upp 7.00 för att möta Carro vid 10.00, men jag tänkte att jag skulle hinna plugga lite innan där. Sagt och gjort; jag pluggar och duschar sedan, för att komma ur duschen till ett sms "vaknade med migrän, kan vi ses imorgon?". Står nu alltså, 9.00 helt nyduschad med mobilen i handen och tänker bara: fan, då kunde jag ju varit på gymmet nu istället. Tänker att jag får plugga lite mer, kan ju tvätta också, innan jag träffar Lisa vid 13.00. Så jag pluggar. Och jag tvättar. Och jag städar. Och jag går till Ica för att skicka ett paket och handla. Och sen är klockan 13.00. Springer upp till skolan, skriver klart (nästintill, i alla fall) vårt arbete, springer hem, pluggar lite till, springer till Ica för att lämna ytterligare ett paket (ja, jag är hopplös), springer till gymmet, springer på gymmet. Springer hem, springer in i duschen, ut ur duschen, tar på mig, kastar i mig mat och springer upp till skolan. Puh. Andas ut på föreläsningen med Elaine (SÅ JÄVLA GRYM BRUD, vill typ bli retoriker nu istället) och lunkar sedan hem. Och nu sitter jag här. Måste plugga lite mer, för att sen gå upp till biblan och lämna in boken på 17 kapitel om price strategies, volume hurdles, elasticity of demand, price waterfall, bundling, two-part tariff, conjoint analysis och revolutionary markets (med mera), som jag sammanfattat KLART på bara en (!!) dag och sen är det bara bums ner i säng som gäller. Kommer sova så gott inatt.

att göra intryck

Jag hoppas verkligen att jag är en sådan människa som gör intryck på folk. Inte bara intryck, utan positiva intryck. Folk påverkar mig hela tiden, varje dag, på positiva sätt, och jag hoppas verkligen att jag gör likadant tillbaka. Jag önskar att folk får ett positivt intryck av mig, att de tänker "henne kommer jag aldrig glömma", eller kanske till och med "hon har verkligen påverkat mitt liv, det är tack vare henne jag är som jag är".

För några fester sen träffade jag en amerikansk kille. Jag vet inte vad han heter eller vad han pluggar, men han visste allt om mig. "Yeah, you're Kajsa and Sara, right? From Sweden?" säger han medan han också pekar på Sara. "Yeah, haha, how did you even know? I've never talked to you before". "People talk about you like all the time, they have so many good things to say about you." Får inte fram ett ljud. "I heard about you for the first time in Stockholm, that's also when I saw you for the first time. You know, everyone knows who you are, people like you guys."

Den här killen var alltså från Minnesota (fick jag reda på sen) och han har under hela terminen gått runt och vetat vilka jag och Sara är. Så antagligen gör jag intryck på folk, utan att jag ens vet om det. Folk vet vem jag är, utan att jag vet vilka de är. Det känns ändå som ett bra kvitto på att man är omtyckt och på att man gör intryck på människor. Precis som jag vill göra. Jag är inte osynlig, liksom, folk ser mig. Uppenbarligen mer än vad jag ser dem.

första advent

Har alltid tyckt om Agnes, men sen avsnittet av Så mycket bättre igår, när det var hennes dag, är jag helt förälskad. Lyssnar på hennes låtar om och om och om igen. Vilken stjärna hon är, alltså.

Har gjort två nya listor på Spotify, och nu tänker jag gå ut i decembersolen och bara sjunka in i musiken. Första december idag, första advent. Tänk, att det bara är en månad kvar innan jag på riktigt gör mig redo för att ta steget till Frankrike. Blir helt svettig om händerna när jag tänker på det, men på något konstigt sätt, har jag ett lugn inom mig ändå. Körde bil igår och en speciell låt började spelas. Mina tankar var på Frankrike, men på något vis sköljde en våg av lugn över mig. "Det får bli som det bli, det här är ingenting man kan planera till", hörde jag mig själv tänka. Och så är det nog lite. Detta är det största steget jag någonsin tagit i mitt liv, och på ett sätt tror jag inte riktigt det är något man direkt man planera till eller inför. Det får bara... ske, liksom. Så länge jag hamnar på rätt flyg ner, så löser sig resten. Allt det praktiska: det löser sig.

Det är jättekonstigt att jag inte är mer nervös. För åtta, nio månader sen hade jag nog gråtit vid det här laget. Men just nu känns allt faktiskt väldigt bra. Fatta vad jag har växt på bara den här terminen. Är faktiskt väldigt stolt över mig själv. Just nu känns det som att jag skulle kunna klara av vad som helst. Faktiskt.

kvällens sanna ord

sista fredagen i november

Det är ÄNTLIGEN fredag, och om några timmar är jag hemma hos mamma igen! Jag har haft en riktigt produktiv morgonen, då jag både hunnit städa, hämta paket, slå in paket, kasta skräp och äta en långfrukost. Just nu sitter jag hos Carro tillsammans med Lisa och vi ska skriva på arbetet. Såg precis att jag klarat den förra duggan också, tänk att jag skrev den full/bakfull och ändå klarade den! Grym känsla. Belönade mig lite i förväg (hehe) med ett paket från H&M, som innehöll höstens snyggaste partyblåsa! Lovar att jag ska visa den lite längre fram.

Nu måste vi skriva. Hoppas ni får en bra fredag! Ät mycket pepparkakor och bara njut av att det är första advent på söndag.

när två blir en

Jag och Daniel har bestämt oss för att gå skilda vägar. I alla fall tills vidare. Ibland funkar det bara inte, och det har det inte gjort för oss på senaste tiden. Jag älskar honom fortfarande, men ett tag nu har jag känt att det är mer kompis-känslor än kärleks-känslor. Tyvärr kände han inte riktigt samma, men har var väl medveten om att det inte har funkat.

Beslutet var ändå gemensamt, men det gör lika jävla ont för det. Jag är ett vrak; gråter mest hela tiden och inombords är mitt hjärta delat itu. Över två år har jag spenderat med den här fina människan - och det är inget man bara rycker på axlarna åt och tänker "ah, det kommer fler". I över två år har han varit den viktigaste människan i mitt liv och jag har aldrig varit så kär innan, som jag var i honom. Jag tror att han är min soulmate, egentligen, men just nu var bara tajmingen lite dålig. Jag hoppas och önskar att vi kommer hitta varandra i framtiden igen, för vi är verkligen som gjorda för varandra, vi passar så bra ihop.

Vi har sagt att vi ska fortsätta vara vänner, och att tänka på det mellan tårarna, hjälper väldigt mycket. Han är ju min bästa vän, och att förlora både sin pojkvän och bästa vän samtidigt hade bara varit fruktansvärt. 

Samtidigt vill jag tacka Pia, Mats och Martina, för att ni tagit in mig i er familj och för allt ni gjort för mig. Jag vill också tacka Ingalill och Pelle, Mange och Ulle. Jag är evigt tacksam. Förhoppningsvis ses vi i framtiden igen. 

Till sist vill jag tacka dig, Daniel, för att du har stått ut med mig och varit bästa tänkbara pojkvän. Jag är DIG evigt tacksam. Du har verkligen förstört mig för framtiden; ingen kommer någonsin kunna ta din plats. Du finns alltid i mitt hjärta och jag kommer alltid att älska dig.

grå och trött

Idag har vi köttat klart fas fyra i semester project, vilket betyder att vi bara har EN fas kvar! Ljuset i tunneln uppenbarar sig mer och mer. Vi ska nog ändå kunna bli klara innan jul.

Jag borde vara glad, men just nu känns ingenting roligt. Egentligen borde vi fira framgången på uppsatsen; Sara + bytisarna tycker vi ska dra ut. Det hade kanske kunnat vara kul, men mest vill jag bara typ sova mig igenom kvällen. Känner mig trött, grå och sleten, inte alls på topp. Tänk en påse lussekatter tillsammans med flera koppar glögg i pyjamasen framför TV:n. Åh. Längtar hem till mamma. Tur jag ska hem på fredag för en långhelg. Julmarknad, bio, julskyltning, klä granen och baka... Längtar som bara den. 

att föda barn

Blondinbella har ju precis fått barn, det har säkert inte undgått någon. Jag läste hennes kompis Elaine Eksvärds förlossningsberättelse, och den lät ju minst sagt hemskt. Här kan ni läsa den!

"Mest arg blev jag när barnmorskorna skulle ”dutta” med honom. Glöm inte bort att äta gustav. Vila lite. Hur mår du Gustav? Har du ätit?. Sa de till den där mannen som bara hade levererat mikroskopiska spermier i njutning – så gick logiken – och nu skulle mitt underliv leverera EN HEL BEBIS i smärta. Jag hatade Gud, barnmorskorna och framförallt Gustav i de sekunderna. Så när han omsorgsfullt funderade på vilken tugga ”stackars” han skulle ta från tallriken med köttfärspajen så kunde jag inte hålla tillbaka. Exorcisten i mig vred sig mot honom, hade jag kunna vrida nacken läskigt 360 grader så hade jag gjort det här.

Men jag skrek bara: DET HÄR ÄR INGEN JÄVLA RESTAURANG! SMÄLL I DIG PAJHELVETET OCH HJÄLP MIG!”"

"julen är här"

Jajamen, nu är den minsann här! I alla fall i mitt huvud. Första advent på söndag, vilket jag tyckte betydde: sätta upp granen idag! Min dekoration går i silver och rött, den finaste färgkombinationen till jul, tycker jag.

Annars då? Jag jobbar och sliter. Vi har kommit riktigt långt med både modulen och semester project, vilket känns OTROLIGT skönt. Kanske, kanske hinner vi ändå bli klara innan jul, det känns inte helt hopplöst.

Förkylningen då? Den är bättre den också. Inte så bra så att jag kan träna, men ändå så pass bra att jag inte vill sitta inne. Så vad gör man då? Tvingar med sig vännerna till Willy's för att handla flera kassar mat, såklart! Så nu är kylskåpet påfyllt och granen uppsatt, nästa mission är tvätten och plugget.

Ha en fin måndagskväll!

söndagsångest

Helgen har varit underbar. Lugn, skön och helt underbar. Vi har ätit, kollat på Sex and the city, pratat, bakat, skrattat, pratat mer, ätit lite till, promenerat, kollat på ännu mer Sex and the city och... ätit. Med alldeles för mycket mat och kladdkaka (och kanske även alldeles för mycket sömn? en dag kom vi inte ens ur pyjamasen), har vi haft en helt fantastisk helg. Kändes fruktansvärt tomt och konstigt att komma hem till en tyst lägenhet idag. Söndagsångest delux, typ. Men det är inget jag hinner tänka på, har fullt upp! Så mycket att ta igen från en lathelg som denna, och vi får väl kanske börja med skolarbetet då....

Imorgon går vi in i sista veckan i november och jag fattar ingenting. Tre veckor kvar i Växjö, sex veckor kvar i Sverige. Har lovat mig själv att det här ska bli sex sjuhelvetes veckor. Jag ska ta tillvara på varenda liten sekund av livet!

Steve Jobs-citat

”For the past 33 years, I’ve looked in the mirror every morning and asked myself: “If today were the last day of my life, would I wanna do what I’m about to do today?” And whenever the answer’s been no for too many days in a row, I know I need to change something. Remembering that we’ll all be dead soon, is the most important tool I’ve ever encountered to help me make the big choices in life. Because almost everything, all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure, these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die, is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked; there is no reason not to follow your heart. About a year ago, I was diagnosed with cancer. I had a scan 7.30 in the morning, and it clearly showed a tumor on my pancreas. I didn’t even know what a pancreas was! The doctors told me, this was almost certainly a cancer that is incurable and that I should expect to live no longer than three to six months. My doctor advised me to go home and get my affairs in order, which is doctor’s code for “prepare to die”. It means to try and tell your kids everything you thought you’d have the next ten years to tell them, not just a few months. It means to make sure that everything’s buttoned up, so that it will be as easy as possible for your family. It means to say your goodbyes…” – Steve Jobs

Är så fruktansvärt inspirerad av denna man. Kan inte sluta youtuba honom och leta efter fler tal, fler visa ord, mer inspiration.

fina, fina Växjö-tjejer

Och idag är det FREDAG! Lyssnar på Agnes version av Titiyos låt Flowers, (här kan ni också lyssna/se på låten, blir så himla sugen på att dansa när jag hör denna!), samtidigt som jag sitter med arbetet i högsta hugg. Helgen ska bli så himla kul, jag och mina fina tjejer ska ha SLEEPOVER som om vi vore 10 år igen, med massa godis och film! Ska bli riktigt kul! Som ett litet avslut på den här terminen och för att vi efter jul inte kommer ses förrän till sommaren igen. Tre dagar och två nätter tillsammans med världens bästa vänner, och utan ALKOHOL! Say whaaat?? Kände att min kropp behövde vila, med tanke på förkylningen och allt, så det blir två vita veckor här nu framöver!

I vilket fall: ikväll ska vi äta pasta carbonara, titta djupt ner i godispåsen och skratta högt tillsammans framför Sex and the city. Är så himla glad just nu! Skolarbetet bara hopar sig över mig, men ändå är livet jävligt gött precis just nu, alltså.

Hoppas ni får en lika bra helg som jag vet att jag kommer få!

Bild från overallinvigningen, ETT ÅR SEDAN
Gud, vart tar tiden vägen?