Skibidi wap-pa-pa

Ska erkänna att julen borta ifrån mamma har varit lite tuff. Har haft väldigt mycket hemlängtan de senaste dagarna. Trivs så himla bra här i New York, men just julen... Den vill man ändå fira hemma. Nästa år kommer jag vara hemma. Det har jag redan bestämt. 

Status på livet annars då? Finemang. Mer än finemang. Nyår står för dörren och jag och mina älskade vänner taggar redan. Vart vi ska? På nyårsfest med öppen bar och mat på Times Square. Alltså jag ska fira nyår i New York??? Så stor dröm som går i upplevelse! Faktiskt: så många drömmar som gått i upplevelse det här året. Får nypa mig själv i armen för att fatta vilket år jag lämnar bakom mig. 2019 alltså. Tolv fantastiska månader. 

Och det bästa är att jag firar in 2020 i New York med världens grymmaste människor. Ett helt nytt decennium startar. Det här ska fanimej bli det bästa jävla decenniet som någonsin varit. Helt seriöst. Är hög på livet - ingenting stoppar mig nu. Fucking ingenting. 

Tack livet!

Jag har bott i New York i två månader nu och jag ÄLSKAR livet här!!!! Fy fan vilka fantastiska senaste veckor jag har haft i den här staden. Magnus pappa löste VIP-biljetter till Lukas Graham för en vecka sedan (japp, hans pappa spelar i Lukas' band. Alltså hur fett???) och det var lätt en av de bästa konserter jag någonsin varit på! Hopp-dansade-skrek med Magnus i två timmar. En sån fantastisk kväll. Jag vann biljetter till Frozen-musikalen så nu har jag helt plötsligt checkat av alla musikaler jag velat se på Broadway??? Också sjukaste. Igår gick jag och Theo ut i Manhattan, vi gick och dansade på en nattklubb på Times square och det var den bästa utekvällen jag haft i New York so far. Nej men alltså mitt liv just nu... jag går som på moln. Verkligen. Nu lever jag på endorfiner och jag vill ALDRIG åka härifrån. Nu är livet perfekt och allt som någonsin innan känts tungt, jobbigt eller värdelöst finns liksom bara inte kvar. Jag är så fruktansvärt glad och stolt över mig själv att jag bestämde mig för att göra den här resan. Jag har (igen! vilken jävla ynnest alltså) träffat vänner för livet och jag känner verkligen att jag lever life just nu. På alla möjliga sätt. Jag saknar mamma, jag saknar Lisa och jag saknar Emilia, men fan vad jag lever life alltså. Ingen kommer någonsin kunna ta den här resan och den här upplevelsen ifrån mig. SHIT vad lycklig jag är.

We're off to see the world

MITT LIV I BILDER JUST NU

Vi har hunnit med en del musikaler sen vi kom hit och jag rekommenderar Moulin Rouge mest. VILKEN JÄKLA MUSIKAL. Finner inga ord. Vi har sett Mean Girls och Aladdin också. Ser ni killen vi posar med på sista bilden? Det är självaste Aladdin. Alltså den mannen.... som han sjunger, dansar och LER. Omg. Kär i honom.

Och New York. Alltså denna STAD. Är kär i den också. Finns inget bättre ställe på hela jorden. Igår kväll var vi på Brooklyn Bridge. Ma-gi verkligen.

Och min älsklingar. Vad har jag ens gjort för att förtjäna sånna här fantastiska människor??? Är så lyckligt lottad. Magnus - min älskade dansk. Min bästaste bästa kompis här. Theo - min glada, underbara fransos. Vart har du varit hela mitt liv?? Och Isi - kan inte önska mig en bättre och roligare rumskompis!

Alltså....!??!?!

Men alltså KOLLA PÅ DOM????  Mitt hjärna går sönder bara jag tänker på att jag måste lämna dem snart.

På Halloween åkte vi till USA's största Jack O'lantern-utställning. 7000 pumpor i olika former. Helt galet! Självklart åkte jag dit med min foto-nörd. Magnus. Finaste, finaste Magnus. Älskar honom av hela min själ. 

Min nya hemstad

Och helt plötsligt är det den 16e september. Och jag sitter i New York. Sjukaste. Bor alltså i New York, USA nu. Fattar inget. Om någon hade sagt det här till mig för ett år sen, hade jag bara fnyst personen rakt i ansiktet och tänkt att "det där, det där är en dröm för stor för att uppnå." Men nu sitter jag här. I min våningssäng. I boendet jag delar med två andra tjejer. En tjej från Japan och en tjej från Chile. Sjukaste. 

Så status på mitt liv just nu? Ganska överväldigande. Nya människor. Nytt jobb. Ny stad. Ny kultur. Nya oskrivna regler. Ny typ av mat. Nya matchningar på Tinder.... Skämt åsido. Livet känns ändå nice just nu. 

Hur statusen var på mitt liv när jag precis flyttat från Borås, och tryckt in alla möbler hos pappa och alla kartonger med kläder hos mamma? Kaos. Kaos, kaos, kaos. Tårarna rann. Tankarna snurrade. Vad fan håller jag på med? Lämnar min fasta anställning på Ellos, mitt förstahandskontrakt på en lägenhet mitt i stan, mina vänner, min familj.... Jag hade ALLT. Och väljer att bara skjuta undan allt det där för att... Ja, för vad? För att följa mina drömmar? Ja, förmodligen. Men allt kändes ändå bara alldeles för jobbigt just då. Men den känslan la sig med tiden. Jag vill ju inte ens tillbaka till Borås. Mina vänner flyttar snart också därifrån. Och med de tankarna, kändes flytten och uppbrottet från min, hittills, favoritstad, inte lika tuff. Jag vill ju ändå till Stockholm i vår. Och då behöver jag definitivt inte sitta på ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Borås. 

Nåväl. Det där löser väl sig också. Boende, jobb och framtiden i Stockholm, tänker jag. Det får bara lösa sig.

Nu ska jag sova. Imorgon kör vi en heldag i New York city. Min nya hemstad. Sjukaste.


PS: min dator går fortfarande på svensk tid. Hon är alltså inte snart fem på morgonen i USA, här är klockan snart 23.

du kommer få det du förtjänar, men inte ifrån mig

Att dejta i Sverige

Så let's talk dating då, shall we?

Jag har varit singel i exakt ett år nu, och det har delvis varit ett sjukt tufft år (typ hela hösten), men det har också varit ett fantastiskt år. Det är ju såhär jag velat ha det! Bo själv, komma och gå som man vill, kolla på tv när man vill, ha vänner över när man vill, träffa killar, dricka bubbel en tisdag med hög rockmusik på i bakgrunden, etc etc. ÄLSKAR singellivet, och älskar att kunna göra precis vad jag vill, när jag vill. 

Som att träffa killar, tex.

Jag har varit på några dejter under året. En del ganska bra, men de flesta helt värdelösa faktiskt. Det är fan svårt att dejta! Jag tycker att svenska killar oftast är ganska dåliga på att dejta (jag säger inte att jag är någon dejting-guru, men man kan väl bara utgå ifrån sig själv), för de flesta är väldigt egoistiska. Pratar mest bara om sig själva, vill väl helst bara ligga och är allmänt icke "gentlemanniga". Och det här är genomgående upplevelser hos alla mina vänner, som är singlar och dejtar som jag gör. Jättetråkigt, tycker jag. Utländska killar är nog lite bättre på att dejta då. De uppvaktar mer. Därför är jag faktiskt sjukt taggad på att dejta i USA! Jag uppfattar amerikanska killar som mer gentlemän. De ger mer komplimanger och uppskattar kvinnan på ett annat sätt än vad svenska killar gör.

Men vad vet jag. Hur som helst, är jag i alla fall ÖVEREXALTERAD över att flytta!!!! Min kompis Anna, som ska bo i LA ett tag nu, ni vet, flyttade igår. Och hon skickade bilder på LA och hennes lägenhet och poolen de har och allting. Alltså åååååååh jag vill till LA och henne NU! SHIT vad sjukt att jag ska dit och hälsa på henne om några månader. Fattar ni! 

De senaste dagarna har jag blivit mer och mer taggad på New York faktiskt. Alltså, jag har ju alltid varit taggad på det här äventyret, men nu börjar jag bli mer redo att åka, på nåt sätt. Jag har inte ens en månad kvar i lägenheten nu, men det känns ändå okej. Jag kommer sakna min lägenhet, Borås och mina vänner här, men ändå känns det som ett helt naturligt steg att faktiskt lämna allt och flytta. Jag vet inte, jag bara känner mig tillfreds med tanken på att dra. 

Jag har alltså tre intensiva veckor framför mig nu. En hel del flängande runt i Sverige för att umgås och säga hejdå till alla vänner jag har runt omkring i landet. Mamma och pappa kommer spendera en del tid i Borås, för att hjälpa mig rensa, packa och flytta. Jag jobbar på som vanligt. Jag har massvis med grejer inplanerade med mina Borås-vänner, för att riktigt maxa den sista tiden med dem. Och jag tränar.

Så livet känns nice. Fan, jag har 1,5 månad kvar i Sverige nu. En och en halv månad!!! Det är ju helt galet. Sen har jag ingen aning om när jag kommer tillbaka igen. Kittlande tanke.

Värdelös tajming

Tänker ofta på hur tajmingen i livet är. Att det ena ger det andra; en dörr stängs men en annan öppnas. Man tackar nej till ett jobb, för att det är meningen att man ska hamna någon annanstans. Man flyttar till en stad, för att det är meningen att träffa just de människorna man träffar. Tajmingen i livet kan vara fantastisk. Men den kan också vara skit ibland. Såsom den är för mig just nu. 

Jag har träffat en superfin kille, men om 1,5 månader flyttar jag utomlands. Är inte det bara my regular luck, så säg? Hopplöst. Självklart säger min hjärna till mig att det är idiotiskt att inleda någonting, medan mitt hjärta säger att han absolut kan vara boyfriend material längre fram. Hopplöst. 

Men jag antar att det väl är någon mening med att vi skulle ses nu. Förmodligen skulle jag väl lära mig någonting av honom. Eller han någonting av mig. Man får tänka sig. Och är det meant to be, så får vi väl ses när jag kommer tillbaka till Sverige igen. Rättning: om jag kommer tillbaka till Sverige igen. För det vet jag ju faktiskt inte. Har ingen aning om vart jag är om ett år. Eller ens ett halvår. Men är det meningen att det ska vara vi, så löser väl det sig. Jag vill ändå tro att allting funkar enligt plan. Lita på att universum har en plan, som Lisa alltid säger. Jag tror ändå att man är exakt där man ska vara just nu. Exakt på rätt plats. Och min plats är New York om ett par veckor. 

Ah, det får bara lösa sig. 

Förresten har jag haft en underbar helg i Mellbystrand med Lisa och Emilia. Jag och Lisa fyller år med bara några dagars mellanrum, så den här helgen var Emilias födelsedagspresent till oss. Och det var så fint fixat. Hon hade lånat ett hus där, precis vid stranden, och vi har grillat, druckit vin, kollat på solnedgången och skrattat i tre dagar tillsammans. För som jag skrattar med de här tjejerna. Jäklar, alltså. Det är helt magiskt att ha dem i sitt liv. 

Magi

Livet känns lätt just nu. Roligt. Mycket fantastiskt som händer nu framöver. Jag trivs. Men det är också stressigt. Shit, det är typ två månader kvar tills jag lämnar Borås och Sverige. Har så svårt att greppa. Måste packa. Måste flytta. Måste säga hejdå till mina människor. Det är livets dröm som går i uppfyllelse för mig, men ändå känns det inte verkligt. Som att det bara är någon twisted idé jag fått för mig, som aldrig kommer hända. Men det kommer hända. Och det händer snart. 

Självklart är jag SUPERtaggad. Som sagt, att flytta till New York har varit en dröm för mig i flera, flera år. Men samtidigt känns det självklart tufft. Jag kommer lämna mina vänner och min familj under ett litet tag. Jag lämnar min lägenhet; min trygga punkt i livet. När allt annat har varit kaos under det senaste året, har jag åtminstone kunnat komma hem och landa hemma. I soffan. Och känna mig trygg här. Älskar min lägenhet och det gör faktiskt ont i mig att lämna den. 

Men sen får man ju också tänka på vad jag kommer få istället. LIVETS äventyr, verkligen. TÄNK vilken erfarenhet. Vilka minnen jag kommer skapa. Vilka människor jag kommer träffa. Oj, oj, oj. Det kommer bli magiskt. Precis som Sia sjunger i videon nedanför, "oh honey, it's a magical, magical life life life". Den låten är min pepp just nu. För livet är fan magiskt. Bara man tar tag i det och gör det till vad man vill att det ska vara.

Och på lördag fyller jag 26 också. Herregud.

Är så taggad på midsommar!!!!!!

De senaste åren har jag spenderat midsommar antingen med att jobba eller med Stefan och hans barn. Det är inte så midsommar ska spenderas, enligt mig. Jag vill hänga med mina vänner, käka massa mat, dricka vin, dansa och skratta. Har längtat efter en sån typ av midsommar i flera år nu, vilket gör att jag är såååå taggad på årets midsommar nästa vecka!!! För jag ska hemhem till mamma och mina "gamla" vänner och spendera midsommar med dem och jag längtar så jag spricker! Kommer bli så fantastiskt fint att få träffa dem alla igen innan jag flyttar över Atlanten till hösten. 

Livets resa

Ser ni vilken stad bilden föreställer? Only the greatest city in the world - New York! New York har  ca 8,2 miljoner invånare och vet ni vad? I september blir jag en av dem. Japp, ni läste rätt! JAG FLYTTAR TILL NEW YORK I HÖST! 

Alltså, fattar ni eller???? Min STÖRSTA dröm någonsin och DET KOMMER HÄNDA NU!!!! Ja jag kommer fortsätta skriva med stora bokstäver för jag är SÅ FUCKING TAGGAD!!!! 

Helt sjukt. Har preppat och fixat med det här sedan i januari, och nu är det äntligen klart. Mitt visum är fixat, jag har sparat pengar och boende är löst. För som jag har kämpat. Dels med alla avbetalningar Stefan lämnade mig, men också med jobb, timmar och lön varje månad. Har jobbat trippelt som mest, bara för att kunna betala av samt spara så mycket som möjligt. För om det är billigt att flytta till NYC? Nej nej nej. Bara min visum-intervju i Stockholm (japp, det var där jag var för en månad sen ca), kostade ungefär 4000kr. 

Vad ska jag göra i New York då? Jo men vettni, jag ska åka dit på praktik! Jag kommer vara skriven vid en svensk privatskola (därav mitt visum), för att kunna göra min praktik i stan. Skolan är inriktad mot mode och design, varav jag kommer göra en praktik på något av New Yorks största modehus. Hur galet???? Exakt vart jag ska vara, vet jag inte ännu. Praktiken börjar med att vi får öva på att skriva cv (internationella cv:n, såklart), samt gå på intervjuer. Sen blir jag handplockad och satt där jag passar bäst!

Praktik. På ett modehus. I New York...!!!!!!!!!!!

Nej men alltså ni hör ju. Jag kommer leva min dröm. Det är helt obeskrivligt och jag är så tacksam för att jag fått den här möjligheten. (Eller snarare kanske tagit mig den här möjligheten. Ingen annan förutom jag själv gör ju det här möjligt. Jag är SJUKT stolt över mig själv.)

I samma veva flyttar en av mina kollegor, och numera också nära vänner, till Los Angeles för att plugga sin kandidat där. Så fattar ni att jag också kommer få möjlighet att uppleva LA, Hollywood och Kalifornien till hösten??? Tillsammans med henne också??

Jag är HELT mållös och så SJUKT taggad på detta äventyr! För det är ett äventyr - det är mitt LIVS äventyr och jag är så jävla redo! Fan, tack Kajsa för att du gick ifrån Stefan för snart ett år sedan. Annars hade det här aldrig hänt! Och jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag inte följt mina drömmar. Det är slut med det nu. JAG är viktigast i mitt liv och det är allt som räknas. Nu ska jag göra allt som jag vill göra. Allt!

It's all me now

Tror att jag har varenda helg i juni uppbokad. Herregud, jag har bara tre månader kvar i Borås. Tiden går alldeles för fort. Men jag har så mycket att se framemot den här sommaren. Det här kommer verkligen bli den bästa sommaren någonsin. 

Tidigare idag kom jag hem från en helhelg i Malmö. Jag och mitt tjejgäng från Växjö hade en liten reunion. Superkul verkligen, vi har inte setts på ett och ett halvt år, så det blev väldigt mycket catching up och en hel del vin. Precis som helgerna ska vara. Nu till helgen stundar dagsfest, och sen är det ju snart midsommar. Fattar ni? Snart är det juli månad och jag fyller 26. 

26. Det är en konstig ålder. Man är inte särskilt ung längre, men heller inte vuxen. Eller? Känner mig som 21 ändå typ, så åldern rör mig inte så mycket faktiskt. Det här året har varit det bästa på väldigt länge, och det bevisar kanske bara att livet blir bättre ju äldre man blir? Eller så blir livet bara vad man gör det till. Och jag är fullt bestämd med att göra mitt liv till det bästa någonsin. Man vet verkligen aldrig när det tar slut. Eller vad som händer. Efter att ha levt några år med Stefan och more or less bara levt såsom han velat leva, har jag mer än någonsin insett att jag måste ta makt över mitt eget liv. Det är time att bara bocka av den där bucket-listan! Jag är starkare än någonsin och blir, som sagt, inte yngre, så nu är det dags. Livet händer NU och det är dags att göra allt jag alltid velat göra. Jag känner mig mogen för det här nu. Det var dags att bli singel och fokusera på mig själv. 

Jag vet att jag har inspirerat två vänner till att tänka i samma bana om att leva medan man kan, och jag hoppas att någon annan kanske läser det här och känner samma sak. Stefan tog och förstörde så mycket för mig, men han ska fan inte vinna. Hur mycket skulder han än satt mig i, så ska han inte vinna. Jag är stark och ger inte upp. Det här är MITT liv och jag ska leva såsom JAG vill leva. Ingen ska någonsin igen få bestämma över vad jag spenderar min tid på eller hur jag lever mitt liv. It's all me now. Och jag älskar det.

Separationsångest, part two

Och apropå separationsångest: har börjat säga hejdå till mina kollegor nu. Jobbar min sista dag på H&M i helgen, vilket gör att jag behöver säga hejdå till vissa redan nu. Och det gör fan ont i hjärtat, alltså. Hade ljugit om jag sagt det var lätt. Det ska bli skönt att sluta och jag har sett framemot det, men ändå alltså... Jag har jobbat med de här människorna i snart två år; de har ju blivit som en liten extrafamilj. Det är faktiskt så. Kommer bli jättetufft att lämna. Men jag får väl börja vänja mig. Det är så många fler, som jag älskar så mycket mer, som jag måste lämna till hösten ändå. 

Men jag vet att jag gör rätt val. Jag bara vet det. Pratade med en lite äldre kollega på jobbet, och hon sa "när man blir äldre ångrar man bara de saker man inte gjorde, som man kanske drömt om hela livet". Och det måste ju vara så. Det här är min absoluta dröm, sedan ÅR tillbaka, och jag kommer ju ångra livet ur mig om jag inte fullföljer den. 

Så det är mitt mantra just nu! Känns självklart jättejobbigt att lämna tryggheten i Borås och Sverige, (fan jag tjatar om det hela tiden, men det är ju verkligen så), men jag kommer ångra mig så mycket om jag inte gör det. 

Så nu bara gör jag det! Ut och se världen! Jag känner att man bara kan vinna på att se andra länder/kulturer/människor än Sverige och svenskar. Resa är väl det enda som kostar pengar men som man faktiskt blir rikare av. Obs världens klyscha, men det är ju faktiskt så. 

Nästa vecka tänkte jag berätta för er vad som händer i mitt liv till hösten. För då kommer allting vara 100%.

Separationsångest

Jobbar sent idag, vilket gör att jag fick sovmorgon imorse. Fullkomligt älskar att gå och lägga mig när man inte behöver sätta alarm för morgonen efter. Det är vardagslyx för mig! Jag har haft möjlighet att äta frukost framför TV:n, och just nu kollar jag på Malou efter tio. De berör ämnet separationsångest, och här känner jag att jag har starka upplevda erfarenheter. 

Alltså, jag har SÅ mycket separationsångest. Oavsett vad det är! När nånting tar slut och jag måste lämna eller bli lämnad, mår jag så dåligt. Så himla dåligt. Under mitt liv, har varje skolavslutning varit skittuff. Även fast man bara skulle gå på sommarlov, för att sen träffa alla klasskompisar till hösten igen. Jag led av sån separationsångest. Jobbigast var ju självklart alla större skolavslutningar, såsom sexan, nian, studenten osv. Examen var också hemsk. Eller alltså, själva examensdagen (-dagarna, har ju faktiskt tagit examen två gånger) har ju självfallet varit fina och efterlängtade, men just känslan av att någonting tar slut... En era, liksom. Den känslan är det värsta. Avslutet. Det är nog det jobbigaste. Att veta att någonting tar slut, någonting man mått bra av och älskat så mycket, tar slut och man kommer aldrig få det tillbaka. Det är jättetufft i min värld. 

Separationen från min utlandstermin och flytten från Frankrike är något av det värsta jag varit med om. Människor jag träffat varje dag under en längre tid, kunde jag inte längre träffa regelbundet. Människor som blev min familj, mina bästa vänner - helt plötsligt bor vi inte ens i samma land längre. Det var fan soul crushing. Jag kommer också ihåg hur mycket jag grät när jag lämnade Växjö för att flytta till Frankrike. Jag var helt förstörd. Faktiskt hela det skolåret handlade mest bara om att lämna människor jag älskade. Värsta men samtidigt också bästa året i mitt liv. 

Till hösten ska jag gå igenom ännu en separation. Och jag skulle gissa att det kommer kännas lika hemskt som när jag lämnade Frankrike och världens bästa termin bakom mig. Jag ska flytta utomlands (igen) och lämna Borås, min lägenhet och hela min familj (igen). Jag vet redan nu att mitt hjärta kommer gå i tusen bitar när jag ska säga hejdå till Emilia och Lisa. Men jag vet också att vi kommer ses när jag är tillbaka i Sverige. Vi tre har stora planer för framtiden, och jag vet att vi kommer hålla ihop. Oavsett vad. Vår vänskap är alldeles för stark för att ge upp. Så det känns inte som ett avslut, mer bara som en parantes. Jag ska ut och jaga mina drömmar för ett litet tag, och sedan kommer jag tillbaka till dem och vårt liv ihop. Och jag längtar redan till den dagen när jag får möjlighet att möta upp och krama dem igen på flygplatsen i Stockholm. Men det händer inte ännu, utan först ska vi ha en fantastisk sommar ihop! Så får jag ta flytten när den väl kommer sen. 

Tillfälligheter

Men det finns inga tillfälligheter

Klockan är tre, så ba säg vad du heter

Leva life

I Stockholm, helt random på Swedish House Mafia-konserten, sprang jag på en gammal kompis från tiden i Växjö. Vi catchade up lite innan konserten, och jag berättar vad jag och Mandus gjort i Stockholm samt droppar att jag ska flytta utomlands till hösten. Han utbrister "Men alltså fan va du lever life då!" Ja, varför skulle jag inte leva life liksom?? Har spenderat de senaste fyra åren med att leva någon annans liv, så VARFÖR ska jag inte leva mitt liv nu när jag äntligen kan? Sen skålade vi och hade en fantastisk kväll ihop.

SHM-konserten var för övrigt något av det SJUKASTE jag varit med om! Omg, vilken konsert. Jag är helt mindblown och vill helst för alltid spendera varje fredagskväll med att dansa till dem. 

Intervjun i Stockholm gick bra (som ni kanske förstår), vilket landar i att jag flyttar utomlands i höst. Helt ofattbart och jag känner en viss stress över att hinna spendera mina fyra sista månader i Sverige på bästa möjliga sätt. Vill göra ALLT innan jag drar. Kommer uppdatera er mer lite längre fram. Kommer också göra ett instagram-konto, där alla kan följa min resa. Återkommer om detta också.

Livet på en pinne

Livet, hörni. Det är SÅ mycket som händer just nu! Jag har sagt upp mig från H&M och få nytt, fast jobb på Ellos. Detta firades med en fantastiskt utekväll i Göteborg (hade så SJUKT kul!), och imorgon åker jag till Stockholm. Har en jättespännande intervju att gå på, som absolut kan förändra hela mitt liv om den går bra. Efter intervjun ser jag framemot en grym weekend i Stockholm med Mandus, Swedish House Mafia och en jävla massa bubbel!!

Fan, det är nu det händer alltså. Det är såhär livet ska vara eller?? Jag tror minsann det. Äntligen känner jag att jag lever det liv jag vill leva, och att jag är stolt över det som händer. It's all me och jag älskar det. 

Går intervjun i Stockholm bra, så kommer ni få en uppdatering. För då händer det grejer, ska ni veta!!! Oj oj oj. 

Om du nu måste veta, så mår jag väldigt bra

Stockholmspoliserna

Varje måndag kväll kollar jag på Stockholmspoliserna. Ett program jag tycker speglar Sveriges, mer specifikt Stockholms, kriminalitet och polisers dagliga jobb väldigt bra. Jag har stort respekt för poliser och tycker verkligen att de gör ett fantastiskt jobb. Under en period i mitt liv drömde jag om att bli polis. Jag är glad att jag kom på andra tankar. Det kan inte vara enkelt att vara polis i dagens samhälle.

I måndags handlade programmet om missbruket och beroendepersonerna i Stockholm. Hur alla dessa sjuka människor, i stort behov av hjälp, lider. Det är enkelt att tänka att det är deras eget fel; att alla har ett val och att de valde fel väg i livet. Och så kan det säkert till viss del vara. Många får en chans att komma ur sitt beroende, men väljer kanske att antingen inte ta chansen alls eller förkasta den helt. Men många människor får inte ens hjälp. Beroendevården i Sverige är under all kritik, och det behöver verkligen satsas mer pengar för att sänka andelen missbrukare i Sverige. Kanske kommer då också kriminaliteten sjunka i takt med att missbruket sjunker. 

Det var fyra tuffa år med Stefan och hans missbruk, men jag är ändå så glad att jag fick gå igenom det. Visst hade det kanske "räckt" med ett eller två år, just för att förstå innebörden av ett missbruk, men jag har ändå lärt mig så otroligt mycket. Jag har idag en större respekt för alkohol och droger, och jag har lättare att se vilka personer som eventuellt missbrukar. Därmed kan jag också uttala mig om beroendevården i Sverige och vilka brister den har. Jag har liksom varit på "andra sidan" och sett hur ett missbruk sköts. Det är en komplicerad sjukdom eller ett tillstånd, hur man än vill se det, och alla klarar inte av att hålla sig nyktra/rena. Det är jättesorgligt, men det är verkligheten. 

I måndagsavsnittet fick man se personer sitta och skjuta heroin mitt på öppna gatan, och jag blev direkt illa till mods. Jag insåg också hur tacksam jag är över mitt liv. Människorna i programmet har kanske eller kanske inte valt den vägen de gått, men oavsett så är de där. Mitt i skiten. Då kändes inte skulderna så tunga på mina axlar längre, för åtminstone battlar jag inte ett missbruk. Åtminstone har jag fortfarande kraften och chansen att förändra mitt liv. Det finns ingenting som håller mig i ett järngrepp; ingen eller inget bestämmer över mig eller hur jag ska leva.

Nu suddar jag bort dig och du tror det är lätt

Och så har jag varit singel i snart sju månader. Efter ungefär såhär lång tid in i min förra singelperiod, träffade jag Stefan och trodde att jag hittat mannen i mitt liv. Jag som då precis bestämt mig för att på riktigt vara singel och inte gå in i något seriöst förhållande, träffade mannen som skakade om hela min värld och existens. Och han fortsatte skaka i fyra år framåt. Fyra år av barn, behandlingshem och kaos, men också en jävla massa skratt och kärlek. Sakta men säkert håller jag på att komma ur det här nu, och jag tror det går ganska bra. Jag trivs med att vara singel. Äntligen får jag göra det jag vill och det jag behöver, och måste inte prioritera bort mina intressen för någon annans. Det har gjort att jag har hittat ett lugn inom mig, som jag inte har känt på väldigt länge. 

Friheten att fokusera på mig själv är härlig, samtidigt som den skrämmer livet ur mig. För HUR ska man egentligen veta vad man vill göra med all sin tid, sitt liv? Jag har en del drömmar jag vill förverkliga, och jag känner att det kanske bara är dags att börja. Jag fyller 26 i år. Jag måste börja leva mitt liv istället för att bara drömma om det. T.ex. vill jag ju flytta utomlands igen. En tanke som växt i mig under ett tag nu. Jag älskade min tid i Frankrike och jag vill göra det igen, men den här gången lockar USA mest. Jag ser också framemot att flytta till Stockholm längre fram. En annan dröm som jag fick prioritera bort under min tid med Stefan, men som aldrig riktigt slutat vara en dröm. Jag tänker mig en framtid i Stockholm, med karriär, vänner och en nice lägenhet. 

Vi får se vart jag landar. Det jag beskrev ovanför är ändå två helt genomförbara drömmar, och jag har en tidslinje på hur jag önskar att det kommer bli. Livet blir ju i stort sett aldrig som man planerar, men det är skönt att åtminstone ha en tanke över hur kommande år skulle kunna se ut. 

Och för att återkoppla till rubriken då: ja, jag har börjat sudda ut Stefan ur mitt liv. Allt det materiella är sedan länge borta, men minnena finns självklart kvar. Jag försöker att inte tänka på dem, för det gör mig mest bara upprörd. Tyvärr slutade vårt förhållande väldigt illa, vilket gör att det mest är dåliga minnen kvar. Vilket i och för sig kan vara ganska skönt. Det är enklare att vara arg än ledsen, har jag förstått. 

2019, you're so welcome.

Här kommer en lista (för jag älskar listor), med saker jag ser framemot under 2019.

• Att hitta mer lugn i mig själv.
• Träna regelbundet och bli starkare - inifrån och ut.
• Två konserter och en festival, bland annat Swedish House Mafia's återförening i Stockholm!!!!
• Mer tid med familj, gamla och nya vänner. 
• Fylla 26 och äntligen få möjlighet att fira ordentligt!
• Sommaren över lag. Betald semester, tex!!! Uteserveringar och rosévin.
• Resa till Spanien.
• Flytta utomlands, antingen till hösten eller vid årsskiftet 2019/2020. 
• Skriva klart min bok.

Helt enkelt, få leva mitt liv, på mitt vis, när jag vill. Det känns underbart. Allt ljus på mig, som Bo Kaspers sjöng. Så ska 2019 vara - allt mitt ljus, all min energi och all min fokus, på mig själv.

2018

2018. Vilket jävla år. Jag förlorade två av de viktigaste personerna i mitt liv. Sotis och Stefan. Förlusten av Sotis ser jag tillbaka på med tårar i ögonen. Att lämna Stefan var förmodligen mitt livs bästa beslut. 

2018 kom med så mycket. Ett fantastiskt år. Jag fick äntligen ta min masterexamen efter två år av ren och skär slit. Den lyckan och befrielsen jag kände när jag lämnade in masteruppsatsen för sista gången. Helt obeskrivligt. Under 2018 fick jag bevittna en av mina äldsta vänner gifta sig. Och vilken lycklig (och varm!) sommardag det blev där i juli! Jag fick möjlighet att se en av världens mest enastående artister, Eminem, live. Jag fyllde 25. Ni hör ju - sommaren var fantastisk på alla sätt och vis, men den var också skitjobbig. Jag hade mina aningar om att Stefan hade börjat missbruka igen, och även fast jag egentligen mådde ganska bra, levde jag med konstant misstänksamhet och ångest. Hur mycket jag än jobbade, hade vi aldrig några pengar kvar och jag förstod inte varför. Jag förstod inte vart alla pengar tog vägen. Jag fick inga svar ifrån någon, utan bestämde mig tillslut för att själv ta reda på sanningen. Och det visade sig att min magkänsla stämde - allt stod inte rätt till med Stefan. Plötsligt föll alla bitar på plats och jag förstod till vad alla pengar hade gått - hans missbruk.

Sen gick det väldigt fort. Jag gjorde slut och kastade ut honom. Helt plötsligt stod jag med alla lån, en hyra på nästan 9000kr och en bil själv. Dessutom kom faktura på faktura på faktura från skit som Stefan köpt i mitt namn, men inte betalt för. Jag höll på att gå under. Jag jobbade dygnet runt för att få det att gå ihop och under augusti, september och oktober mådde jag skit. Inte bara levde jag med en fysisk stress över att få livet att gå ihop, jag levde också med en psykisk stress kantad av hot över sms, samtal med polisen och att alltid kolla sig över axeln. Pappa sa hela tiden "det kommer bli bättre så fort du kommit ifrån lägenheten bara", och det blev det. Jag lyckades landa en fantastisk lägenhet i stan och fick äntligen möjlighet att flytta. Sakta men säkert började jag bygga upp mitt liv igen. I samma veva blev jag befordrad och fastanställd på H&M och ljuset i tunneln började uppenbara sig. Jag la min tid på mig själv, min framtid, mina vänner och min familj. För vilket fantastiskt skyddsnät jag har haft. Hade aldrig klarat mig igenom separationen och flytten utan alla fina människor runt omkring mig. 

2018 har verkligen varit fantastiskt. A fucking disaster, men fantastiskt. Ett år som jag ser tillbaka på med tacksamhet. Tack livet, för att jag upptäckte Stefans missbruk i tid för att ta mig där ifrån. Tack livet, för att du har lärt mig hur jävla stark jag kan vara när det väl behövs. Tack livet, för alla underbara människor du har gett mig. Jag går in i 2019 med en enorm framtidstro - det här är mitt år. Jag lärde mig så mycket under 2018, men det viktigaste jag insett är att jag aldrig mer ska kompromissa på mitt liv för att någon annan ska må bra. Jag ska aldrig mer sätta mig själv i andra-, tredje- eller fjärdehand för att lyfta upp någon annan. Det är helt enkelt inte värt det. För helt plötsligt sitter du där med 100 000kr i skuld, som inte ens är dina skulder. Och då är den där mind-blowing kärleken inte så jävla härlig längre.