projektarbete, del 1 av 4

Onsdagen den 24 november var äntligen kommen! Jag hade tisdagen innan ändrat nästan hela den sista delen av workshops-passet, vilket gjorde att jag under onsdagsmorgonen fick öva in nya mönster och ny fakta, fixa med nytt material och nya utseenden på det jag skulle visa sjätteklassarna.
Klockan 9.00 skulle första gruppen komma, som var Brännargården 6A, 8.55 hörde jag klampande skor genom språkkorridoren. Mitt hjärta började slå snabbare och blodet rusade genom min kropp.
- Åh, hej! Vi hittade, din vägbeskrivning var helt fenomenal!
Rödkindiga och snöblöta barn klampade in jämte mig och Anna-Lena, klassens lärare, som tog i hand och presenterade sig och kastade ett snabbt och glatt beröm till min skriftliga vägbeskrivning.
Sjätteklassarna var på plats och alla ytterkläder var avtagna. Jag började med att presentera min kameraman, som Anna-Lena hade glömt bort att göra tidigare. Sedan drog min allra första temadag, mitt allra första worksshops-pass!, igång!


När man går i trean på gymnasiet gör man något så kallat projektarbete. Det är ett arbete man arbetar med under ungefär hela läsåret och som ska vara kopplat till den linje man går. Jag går samhäll - språk och mitt projektarbete har då självklart med språk att göra! Jag har bjudit in alla sjätteklassare i min kommun till min gymnasieskola, där jag under ungefär en timme öppnar deras ögon för språket. Fyra onsdagar allt som allt ska jag ha - två onsdagar med tyska, två onsdagar med spanska. Tyska och spanska är alltså de språk jag talar utöver svenska och engelska.
Jag har nu gjort en av tre temadagar, som jag har kallat dem. Imorgon är det dags för min andra onsdag i det stora hela, min andra, och sista, onsdag med tyska.
Riktigt givande projektarbete, mitt leende är upp till öronen varje gång eleverna efter ett pass lämnar salen. Att se deras ögon lysa upp varenda gång jag yttrar något på tyska - det är nästintill ovärderligt.

Little Marbles

jag kan vara snäll, jag kan vara fin

jag kan vifta med mitt hår, gud, vad jag är din

1a advent

Snön faller ner som monsunregn utanför mitt fönster. Att hitta en liten plätt som inte är indränkt av snö, det är som att leta efter vatten i en öken. Det är vitt överallt. Ikväll åker jag iväg för att spela in den av många mycket omtyckta högtiden, som nu knackar på dörren. Snart är 2010 slut och jag kan för mig själv inte låta bli att, tillsammans med ett glas mjölk och en lussekatt, försvinna in i mina minnen.

14 and pregnant

14 år och gravid.
När jag först av en slump klickade in mig på denna blogg, tappade jag hakan om och om och om igen. Tjejen var 14 år och havande. Med ett barn! Hon hade försökt bli gravid sedan hon var endast 12 år, hon hade innan en pojkvän som var 18 år, hon hade blivit antastad under en språkresa i ett främmande land av främmande killar, samma kväll gjorde hon ett självmordsförsök, den kvällen fick hon också reda på att hon var gravid i 20:e veckan. Förstår ni nu min reaktion?
Bloggen började jag följa för någon månad sedan och sen dess har jag inte kunnat sluta. I början läste jag det hon skrev bara för att allt var så sjukt, hela situationen var ju totalabsurd!, men efter ett tag började bloggen, och framförallt flickan, bli en del av mitt liv. Nu läste jag precis att hon fått sin bebis, sin lilla Kelly. Jag reagerade väldigt oväntat; grät nästan en liten skvätt. Som hon har påverkat mig och mitt liv. Jag kan för allt i världen inte förstå hur hon vågade, hur hon orkade! Jävligt stark tjej.

http://www.micahs.se/

SvB np 2010

Talängslan – ett hinder att övervinna

- Vi har väl kommit överrens om att inte berätta om sportartiklar?, sa en tjej i min klass.

Kommentaren var som ett spjut genom kroppen. Jag var ny i klassen och det var mitt första muntliga framträdande inför dessa nya människor. Jag ville bara gråta.

- Ja, jag vet, säger min fröken och tittar på mig med skeptisk min. Men det var nog bara så att Kajsa inte visste det. Hon log ett snett leende samtidigt som hon med handen började sjasa borta mig från den lilla pallen jag satt på.

- Men nu vet hon det. Hon vände sig till mig. Det kommer du ihåg tills nästa gång, eller hur?

Jag svarade inte, utan reste mig bara försiktigt från pallen, satte upp tidningsurklippet med en magnet på den vita tavlan och gick sedan tillbaka till min bänk. Inga applåder, inga uppskattande ansikten, ingenting. Jag hade misslyckats.

Början på mitt nationellaprov i Svenska B 2010

remember me?

"Whatever you do in life will be insignificant, but it's very important that you do it, because nobody else will. Like when someone comes into your life and half of you says you're nowhere near ready, but the other half says: make her yours forever."

18årsfest

"Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?"

”- Jag dör innan livet blir grått, säger hon.
- Livet blir grått när du dör, säger han.”

”Han är sliten han också, känner att han blir trött på ett speciellt sätt när han ser på konst. De sitter på en bänk utanför.
- Är det seriöst mellan oss nu? frågar han på ett sätt han hoppas låter både ironiskt och allvarligt på samma gång.
- Om du träffar en tjej som vantrivs lika mycket som du på en fest så är du i princip redan ihop med henne.
Han önskar att hon kunde säga att hon älskar honom.”

”På kvällen, när han ska gå, får han ett litet, platt paket av mamman, inslaget i blått papper. Så snart han är för sig själv öppnar han paketet. Det är en bild av henne där hon står på en kulle vid havet, vind i håret, från tiden innan hon blev sjuk, hon hade mörkt, långt hår. Det finns en liten linjerad papperslapp också, ett slags testamente, tänker han. Hon skriver att hon älskar honom, att hon inte alltid kände så, men att hon gör det, att hon är rädd för sig själv, men hon älskar honom, att det är allt hon vet, och att kärleken är evig, vår kärlek är en skugga av Guds kärlek, att den är evig vad som än händer, att det både är en tröst och en skräck, men så är det, kärleken är evig, och att inbilla sig något annat, vad som helst, är det största felet man kan göra som människa, att den som inte griper kärleken medan den finns riskerar att förlora sin själ för evigt.”

”- Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? frågar han.
Sch! mimar hon med det vänstra pekfingret mot läpparna medan hon fimpar cigaretten med det andra.”

”Sedan han var liten har han ofta fantiserat om framtiden, vad som ska hända honom, vad han gör om exempelvis två månader, två år. Ofta blir det som han har föreställt sig. De skulle på semester till farmor, och dagarna där hos farmor blev som han hade föreställt sig dem. För ett barn är dagarna ganska lika varandra, Men tyst för sig själv har han alltid tänkt att dagen kommer då något händer. Något som förändrar allt.
Nu är det dags, tänker han. Nu är han där. Det är första gången han inte vet vad som kommer att hända.”

I don't wanna go back to that road again

Min kropp är trött, min hjärna är trött, men ändå går den på högvarv just nu. Så pass mycket på högvarv att jag inte har en aning om vad jag egentligen ska tänka eller känna, än mindre hur jag ska uttrycka mig. Ju mer jag funderar, desto mer faller jag. Öppnar jag min mun kommer osammanhängande, fullkomligt oförståeliga meningar ut. Jag är mer glad och pirrig än vad jag varit på väldigt länge, samtidigt som jag är så fruktansvärt rädd. Detta är inte bra. Inte, inte, inte alls bra.  

"halsband på tänderna"

För ungeför sex veckor sen var jag dödens nervös. Dagen finns så väl kvar i mitt minne.
Jag hade dragit ut alla tänder jag skulle göra och det var dags att slänga in en massa järn i munnen. Jag tänkte att det knappast kunde göra ondare än alla de sprutor, salvor och öppna sår jag fått utstå innan. Men det gjorde det, kan jag säga.
Tandställningen i överkäken tog ungefär en timma att sätta in. Jag låg alltså och gapade konstant i 60 minuter. Mina läppar sprack och mitt ansikte fick sådana där fula skrattrynkor överallt. Tandläkaren smetade in vad som kändes som halva ansiktet med vaselin och jag såg flåtigare och flåtigare ut för varje sekund som gick. När metallen var inne och fastsatt i munnen torkade jag bort all goja från ansiktet och det gjorde, till min förvåning, faktiskt inte alls ont. Jag smörjde in mina läppar med kilo av mitt egna cerat och mitt skinn började återgå till det normala. Det kändes ovant, att bara dra tungan över tänderna, tänk!, men inget värre än så. Framåt eftermiddagen/kvällen kom sedan smärtan. Jag levde på hallonkräm, RisiFrutti och glass i ungefär fem dagar.
Underkäken blev metallbelagd en vecka senare. Den måndagen fick jag ligga med öppen mun till och från i nästan sammanlagt två timmar. Läpparna sprack återigen och skrattrynkorna kröp fram än en gång. Och det var samma här; det gjorde inte det minsta ont när jag precis fått in tandställningen, mer än att det spände en aning. På kvällen kom den verkliga smärtan. Fem dagar till gick med hallonkräm, RisiFrutti och glass....

Idag har jag haft min tandställning i närmare sex veckor och började därför morgonen på mitt nuvarande andra hem, tandregleringskliniken, för att spänna allt järn som tar upp det mesta utrymmet av min mun. Och det är först nu, likadant som innan, smärtan har kommit till mig. Jag skulle bita i en bit tunn choklad - det kändes som sten. Så nu väntar några dagar med kräm till frukost/lunch/middag igen!

Trots smärtan måste jag säga att jag är glad att jag valde tandställning, ni förstår inte vilken massiv förändring jag har sett på mina tänder på bara inte ens två månader! Kan knappt föreställa mig hur mitt leende kommer att se ut om ett år.

framtiden

När folk har frågat mig vad jag vill göra efter gymnasiet, "i framtiden", har jag alltid sagt att jag ska åka till stora USA och jobba som au-pair. Inte för att själva barnomhändetagandet har lockat mig särskilt mycket, men landet, kulturen och människorna har gjort det desto mer. Och när man har sagt något sånt högt, då är det så, då är det bestämt och alla andra drömmar som finns inombords får ge sig, reterera och försvinna. Men ibland, om man har tur, väcks de igen. Och det är precis vad som idag hände mig. En stor dröm jag länge har haft är att bli dansare och tack vare mannen nedanför vaknade den till liv. Så nu har jag bestämt mig vad jag vill göra med min framtid och jag börjar med att söka till alla världens dansskolor.
Broadway; här kommer jag!

Thomas Benstem - en sann jävla inspirationskälla 

the story

All of these lines across my face

tell you the story of who I am

So many stories of where I've been

and how I got to where I am

allvarligt talat

Det finns otroligt mycket minnen i en låt, i en sångtext. Jag lyssnar på Mange Schmidt's "Allvarligt talat" just nu och funderar på när den släpptes som singel. Om jag sluter mina ögon och bara lyssnar på låten swishar hela vinter, våren och sommaren 2010 förbi framför mina ögon. Kan därför inte urskilja vid vilken tidpunkt den var som mest känd, då låten påminner mig om mer än ett halvår. Att dessutom bara säga de där orden, vintern, våren och sommaren 2010, får hela min hjärna att fyllas med minnen. Sista terminen i tvåan, treornas student, sommarjobbet, kärleken, festivalerna, dagarna, nätterna, förhoppningen, vänskapen... Det är galet vad saker och ting kan förändras på kort tid. Man kan nog säga att jag saknar en del, men jag gräver inte ner mig för hur det blev istället. Jag mår bra och mitt liv är inget att klaga över, men ändå. En sådan liten sak som en låt eller ett foto kan röra runt så mycket i hjärnan. Jag saknar er, dem, det, allt, inget, hela grejen..
Jag mår bra och mitt liv har fallit rätt fint på plats, tycker jag. Mina minnen kommer alltid vara där och de har gjort mig starkare. Tack vare dem vet jag att jag kan, att jag också kan. En härlig känsla, det ska ni veta.

när man inte förstår

Igår hemma hos min käre vän Anton visades dessa Youtube-klipp. Jag blev så fascinerad att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen.
Titta på klippen, de handlar om vårt Solsystem. Man blir fullkomligt knäpp och helt och hållet tagen på sängen när man ser dem. Det är ofattbart att något så stort ens existerar. Jag är fullkomligt mållös, vet inte vad jag ska säga. Bara titta på klippen, de talar för sig själva.


http://www.youtube.com/watch?v=HEheh1BH34Q&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=jJ8UAMR98y4&feature=related

skrivkramp

Minnen och därmed skrividéer sprutar ut ur min hjärna. Jag har så mycket ord men mina fingrar vill inte svepa sådär lätt över tangentbordet längre och forma orden. Allt blir som en stor soppa och obegripligt om jag ens skulle försöka få ut det på papper. Ni får vänta lite, tills min inspiration växt och min hjärna lugnat ner sig. Sedan ska jag återigen försöka förföra er med mina ord och förmuleringar. Jag kan redan nu säga att det kommer bli nostalgi och minnen, det kommer bli tårar och skratt.
Hoppas ni kan vara tålmodiga!