2018. Vilket jävla år. Jag förlorade två av de viktigaste personerna i mitt liv. Sotis och Stefan. Förlusten av Sotis ser jag tillbaka på med tårar i ögonen. Att lämna Stefan var förmodligen mitt livs bästa beslut.
2018 kom med så mycket. Ett fantastiskt år. Jag fick äntligen ta min masterexamen efter två år av ren och skär slit. Den lyckan och befrielsen jag kände när jag lämnade in masteruppsatsen för sista gången. Helt obeskrivligt. Under 2018 fick jag bevittna en av mina äldsta vänner gifta sig. Och vilken lycklig (och varm!) sommardag det blev där i juli! Jag fick möjlighet att se en av världens mest enastående artister, Eminem, live. Jag fyllde 25. Ni hör ju - sommaren var fantastisk på alla sätt och vis, men den var också skitjobbig. Jag hade mina aningar om att Stefan hade börjat missbruka igen, och även fast jag egentligen mådde ganska bra, levde jag med konstant misstänksamhet och ångest. Hur mycket jag än jobbade, hade vi aldrig några pengar kvar och jag förstod inte varför. Jag förstod inte vart alla pengar tog vägen. Jag fick inga svar ifrån någon, utan bestämde mig tillslut för att själv ta reda på sanningen. Och det visade sig att min magkänsla stämde - allt stod inte rätt till med Stefan. Plötsligt föll alla bitar på plats och jag förstod till vad alla pengar hade gått - hans missbruk.
Sen gick det väldigt fort. Jag gjorde slut och kastade ut honom. Helt plötsligt stod jag med alla lån, en hyra på nästan 9000kr och en bil själv. Dessutom kom faktura på faktura på faktura från skit som Stefan köpt i mitt namn, men inte betalt för. Jag höll på att gå under. Jag jobbade dygnet runt för att få det att gå ihop och under augusti, september och oktober mådde jag skit. Inte bara levde jag med en fysisk stress över att få livet att gå ihop, jag levde också med en psykisk stress kantad av hot över sms, samtal med polisen och att alltid kolla sig över axeln. Pappa sa hela tiden "det kommer bli bättre så fort du kommit ifrån lägenheten bara", och det blev det. Jag lyckades landa en fantastisk lägenhet i stan och fick äntligen möjlighet att flytta. Sakta men säkert började jag bygga upp mitt liv igen. I samma veva blev jag befordrad och fastanställd på H&M och ljuset i tunneln började uppenbara sig. Jag la min tid på mig själv, min framtid, mina vänner och min familj. För vilket fantastiskt skyddsnät jag har haft. Hade aldrig klarat mig igenom separationen och flytten utan alla fina människor runt omkring mig.
2018 har verkligen varit fantastiskt. A fucking disaster, men fantastiskt. Ett år som jag ser tillbaka på med tacksamhet. Tack livet, för att jag upptäckte Stefans missbruk i tid för att ta mig där ifrån. Tack livet, för att du har lärt mig hur jävla stark jag kan vara när det väl behövs. Tack livet, för alla underbara människor du har gett mig. Jag går in i 2019 med en enorm framtidstro - det här är mitt år. Jag lärde mig så mycket under 2018, men det viktigaste jag insett är att jag aldrig mer ska kompromissa på mitt liv för att någon annan ska må bra. Jag ska aldrig mer sätta mig själv i andra-, tredje- eller fjärdehand för att lyfta upp någon annan. Det är helt enkelt inte värt det. För helt plötsligt sitter du där med 100 000kr i skuld, som inte ens är dina skulder. Och då är den där mind-blowing kärleken inte så jävla härlig längre.
