Och så helt plötsligt blev det september. Första september. Vad hände med sommaren? Det har varit ett minst sagt omtumlande år so far. Starten på året i New York, flytten hem till Sverige igen, planen om att Stockholm skulle bli nästa steg och så Corona. Den där jävla Corona. Som förstörde så mycket men som också gav minst lika mycket.
Jag har bott hemma hos mamma sedan jag kom hem från New York. Jag hittade ett nytt jobb. Nya kollegor. En ny kille. Ett nytt hem. Helt plötsligt blev min tonårshemstad mitt hem igen. Ett nytt liv här. Och nu ska jag lämna det igen. Än en gång: mitt hjärta är krossat. Som att jag är 18 år och ska flytta hemifrån för första gången igen.
Corona sköt på min flytt till Stockholm, men gav mig istället nya vänner och den finaste kille jag någonsin träffat. Tänk att jag skulle träffa honom. Min fina Alex. Att det ens finns killar som honom. Och att han blev min. Är bortom ord. Men nu ska jag bryta upp och flytta. Igen. Jag kommer fullfölja min dröm om att flytta till Stockholm, men jag kommer lämna en del av mitt hjärta med honom. Och bara hoppas på att vi orkar lösa det ifrån varandra, på distans. Att vi orkar hålla ihop. Att vi orkar fortsätta finnas där för varandra.
September brukar oftast kännas som en nystart; varje år under den senaste tiden, har september inneburit något nytt för mig. Nytt jobb. Ny utbildning. Ny lägenhet. Nya vänner. Ny stad. Nytt land. I år är inget undantag. På fredag flyttar jag till Stockholm och jag kan för allt i världen inte förstå det. Jag kan inte förstå att jag lyckats köpa en lägenhet i Stockholm, för att äntligen få kunna börja jobba och leva i den stad jag så länge drömt om. Som jag romantiserat så länge. Mina vänner är där och bara väntar på mig, och jag förstår ingenting. På något sätt känns Stockholm som det största steget jag någonsin kommer ta i mitt liv. Det känns större och läskigare än New York, men det känns också på något sätt som att jag äntligen kommer komma hem. Jag har saknat den känslan: att få vara hemma. De sista 10 åren har bestått av flyttar, nya människor och nya intryck, och jag är så trött på att bryta upp och lämna folk. Jag är världens sämsta på avsked och att säga hejdå, och har sån separationsångest varje gång jag ska lämna någon eller något behind. Jag kommer gråta när jag säger hejdå till Alex på söndag. Han har varit min tryggaste punkt och hela mitt liv under den här sommaren, och jag trodde aldrig jag skulle hitta en sån fin kille i Skåne, av alla ställen. Han är en person jag hade kunnat spendera resten av mitt liv med, och så helt plötsligt ska det kastas bort för att jag måste följa mina drömmar och prova på Stockholm. Eller rättare sagt: för att jag vill följa mina drömmar och prova på Stockholm. Är det meant to be, så är det meant to be. Då kommer det hålla och det kommer bli vi. Det är så jag måste tänka. Men for now, just nu, måste jag se om Stockholm är där jag ska vara. Och sen får jag bara hoppas på att han tycker det är lika värt som jag, att följa med på den här resan för att se vart jag slutligen landar.
