Ångesten inför framtiden har blivit mer och mer påtaglig för varje månad under det senaste året. Vad vill jag göra med mitt liv? Vart vill jag bo? Hur ska jag komma vidare? Jag vet att jag vill jobba med mode, men i vilken utsträckning? På vilket sätt?
Frågorna är miljontals. Och svinjobbiga. För jag har inga svar längre. När jag gick in på min masterutbildning i Borås, hade jag visionen om att "om två år, då är jag minsann klar! Då kommer jag få det där jobbet jag alltid velat ha!" Över två år har gått nu, och jag står fortfarande kvar och stampar. Jag är nowhere near vart jag trodde jag skulle vara i den här åldern och det känns piss, rent ut sagt. Tiden bara rinner iväg och jag nojar sönder. Snart kommer nästa kull ny-exade studenter. Då är jag inte fresh längre. Då börjar min utbildning bli gammal. Och den tanken ger mig panik.
Var på en intervju förra veckan på ett stort, svenskt modeföretag, där jag mer än gärna hade velat utvecklas vidare. Intervjun gick bra även fast jag var nervös och jag tänkte att "nu, nu händer det! Nu är det min tur!"...och så ringde han idag och säger att "nej, tyvärr, vi valde en kandidat med mer erfarenhet". "Mer erfarenhet" USCH, vad jag avskyr den frasen. Jag är en högt utbildad, ambitiös och framåt kvinna och ni går efter ERFARENHET?! Jag ville bara börja gråta. För jag vet på riktigt inte vad fan jag ska göra längre. Jag kan inte plugga mer. Jag kan inte KRÄVA ett jobb från någon. Så hur ska jag kunna få erfarenhet när ingen vågar chansa på mig?!
I'm stuck.
Det jag kan göra, är att gå in på en obetalt praktik i ett halvår och i bästa fall stå med ett jobb i slutet av perioden. Men då hade jag också behövt jobba dygnet runt, sju dagar i veckan och eventuellt bo på gatan för att jag inte hade haft råd att betala mina räkningar. Men för all del. Let's do that.
Idag slogs jag flera gånger av tanken "hur långt är jag villig att gå? På riktigt?" Vad är jag villig att göra för att nå mina mål? Sanningen är, att jag vet inte längre. Luften gick liksom ur mig idag. Får jag inte ett nej efter intervjun, så får jag inte någon intervju alls. Modebranschen kanske inte är där jag ska vara ändå. Men vad finns det annars för vägar? Nej, det finns inget annat. Det är mode jag kan. Det är vad jag ska göra i livet.
Kanske ska jag bara sluta drömma då. Sluta bygga upp den här fantasin om vart jag vill i livet och bara hänga med. Sluta stressa och sluta längta vidare. Händer det, så händer det. Händer det inte... Nej, då är det väl inte meningen isåfall.
Men hur fan ska jag kunna tänka så när hela min kropp bara skriker av oro inför framtiden och längtan efter att göra något annat? Hur fan ska jag kunna vara nöjd när jag vet att jag kan så himla mycket mer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar