anton 20 år

Pannkakastårtan med allt möjligt i, som vi tjejer bakade till födelsedagsbarnet.

 Uppskärning av den sega och då även smått utrunna tårtan.

 Födelsedagsbarnet, Anton, med sin 20årspresent i händerna; ett radiostyrt flygplan!

 Ellen, jag och Marie, eller som vi brukar kallas; festens mittpunkt.

Anton och Sofie. 

20åringen höll lite tal till oss när alla kommit, "Tack alla för att ni kom ikväll och jag hoppas ni tycker Kajsa är lika snygg som jag tycker att hon är". Applåder!

20 år

Looking for your hot stuff

baby, I need it

Looking for your hot stuff

baby, tonight

I want your hot stuff

I got to feel it

Got to have your hot stuff

got to have your love tonight

Ikväll ska det skålas som aldrig förr - ett 20årskalas som sent ska glömmas!

dag 16

Dag 16 - min första kyss.
De allra flesta jag känner sprang på dagistiden runt och pussade på killar respektive tjejer till höger och vänster. Det gjorde aldrig jag. Jag pussade på den tiden mer på grannpojkarna isåfall, det bakom min familjs lada.
Min första riktiga kyss var dock inte tillsammans med en grannpojk, utan med en kille som hade tandställning och lockigt hår, en varm junidag för några somrar sen. Kyssen var, som de flesta första kyssar brukar vara, väldigt snabb, konstig, måttligt blöt och ganska äcklig, faktiskt. Denna kille hade tagit sig 50 mil neråt landet, bara för att träffa mig. Vårt förhållande började inte med den kyssen och varade förvånansvärt länge med tanke på avståndet mellan oss. Numera har vi ingen kontakt alls med varandra, men det är inget jag är ledsen för.

klackskor och leopardben

 

Ibland är det svårt att gå i en singelkvinnas skor. Därmed behöver vi då och då ett par speciella, bara för att göra promenaden lite roligare.

ledsna vänner

Att se ens nära vänner vara ledsna eller lida för något, kan nog vara bland det värsta som finns. Man säger gång på gång att "jag finns här, prata med mig om du vill", men jag vet att när man väl är där mitt i smeten, då hjälper det inte alltid att prata med någon, kanske vill man inte ens prata med någon. Ibland räcker det bara med lite kramar eller ett leende, ibland inte. Jag tror att jag just nu befinner mig i den sistnämnda situationen och jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra för att allt ska bli bättre. Det smärtar mig ända in i ryggmärgen.

dag 15

Dag 15 - mina drömmar.
Mina nattliga drömmar har ni hört om, kanske tillräckligt mycket nu. Mina dagdrömmar och mina framtidsdrömmar, har jag nog inte pratat lika mycket om.
Jag kommer ihåg att jag har nämnt mina dansdrömmar, och det är något jag står fast vid. Jag har mer än gärna velat dansa professionellt, kanske inte kunna leva på det, men ändå få lite betalt för vad jag gör. Andra dömmar jag har är att bli omtyckt för vad jag skriver och, exempelvis, bli känd för min blogg. Det är en av mina högsta drömmar, åh, vad roligt det hade varit! Om det, mot förmodan, skulle bli så, hade jag mer än gärna kunnat tänka mig att jobba och skriva för VeckoRevyn, det hade också varit galet kul. Skriva och berätta om världen utifrån min synpunkt, utifrån mitt liv.
Jag har på senare dar även funderat starkt på att gå någon slags PR/konsult utbildning, men jag har inte hittat någon bra skola än. Förrän igår. Då hittade jag i en tidning en helt perfekt PR-utbildning, som även erbjöd en del journalistik i undervisningen, helt perfekt för mig! Men det fanns en hake; den hålls under ett år i Washington D.C., USA. Hur häftigt hade det inte varit att bo där under ett år, då? Ja, men hur jobbigt hade det inte varit att komma dit som svensk, och lämna familj och vänner bakom sig för ett år? Det hade varit en grym erfarenhet, men jag vet inte om jag vågar.
I samma tidning erbjöds även en teaterutbildning i Santa Barbra, Kalifornien, USA. Att gå den utbildningen och samtidigt få göra de studiebesöken de erbjuder, det hade ju absolut varit himmelriket. Vem hade inte velat vara en professionell, känd, amerikansk skådespelare då? Just det!

Åh, jag har så många och så stora drömmar för mig själv, det är nästan lite jobbigt. Jag kan inte alls bestämma mig för vad jag vill göra. Men en sak vet jag; jag vill bli välbärgad när jag blir äldre och vuxen, för att kunna leva det liv jag aldrig fått göra som ung. Resa, bo i fina, färdiggjorda lägenheter, senare hus, köpa det jag behöver och vill och helt enkelt bara kunna leva ett jäkligt bra, ekonomiskt oberoende liv. Det är en stor dröm, att inte alltid gå runt och behöva oroa mig om månadens räkningar kommer kunna betalas av, om mitt hem kommer fortsätta att vara mitt hem. Det skapar en fuktansvärt stress och det förstör livet något så oerhört.

inga känslor

När man av någon anledning ser tillbaka på det senaste halvåret och inser att man har varit, och fortfarande är, i en fas man aldrig varit i innan, ja, då blir man lite skrämd.
När man inte är lycklig, inte ledsen utan bara tom, vad ska man då egentligen göra? Hitta en ny hobby, en ny bekantskap?
När man inte vill något annat än att ens värld bara ska sparkas in i rätt bana igen och sluta gå på rutin, då är man farligt ute.
När man ångrar så mycket en människa kan ångra, och sedan ångrar sig för att man ångrar sig...?


Jag vill hitta inspiration, börja leva igen. Allting är bara väldigt fel just nu.

underbara, älskade



Denna goding ska jag leva i hela sommaren

dag 14

Dag 14 - dåliga vanor och laster.
Med risk för att bli alldeles för abstrakt, hoppar jag över min personlighets dåliga sidor och tar något mer lättsamt.
En av mina dåliga vanor är att jag alltid vill, och oftast gör det, så fort jag sätter mig framför tv:n - äta. Vad som helst; stort, smått, sött, salt, kallt, varmt - you name it! Jag kan bara inte bli av med det behovet och det märks, inte minst på smulorna som jämt ligger gömda under täcket, utan också på magen som börjar komma nu.

ett år, två bilder

                        

        2010                                                                                                    2011