Förra inlägget var en typisk depressions-dipp, även fast jag stundtals faktiskt känner så som jag beskrev där. Men det har känts bättre de senaste dagarna. Jag är fantastiskt tacksam för och stolt över min sambo, som får allting att gå ihop, även kaoset i min hjärna, när jag känner att allt bara är borttappat. Jag är stolt över mig själv, som presterar bra på jobbet och som också blir belönad för det. Grym timlön och mycket roliga uppdrag. Så kanske är jag inte så fel i livet som jag tror. Jag vet att jag inte vill jobba som servitris resten av mitt liv, men kanske är det ändå okej att jag gör det just nu. Det jag bara önskar är lite mer harmoni. Lite mer harmoni i livet, så att jag slipper få sådana otroliga dippar som jag får ibland. Det är inte roligt när känslorna sitter utanpå.
Det är i alla fall harmoniskt att få krypa ner jämte den människa man älskar över allt annat. Och det är precis vad jag ska göra nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar