Det suger att jag nu åkt på världens feber- och halsontsperiod. Jag behöver inte det här, inte det minsta. Jag behöver vara i skolan, Jag behöver vara omringad av underbara människor och skratt, även fast jag inte skrattar själv. Ingen kan få mig att glömma så som de kan.
Ju mer jag tänker på det, desto mindre vet jag vad jag ska göra. Jag är så fövirrad och undrar om det ens är värt att hoppas. Att livet kan vända så fort som över en dag.
Botten är nådd, men som man säger: du är så långt ner som du bara kan vara, nu kan du inget annat är att ta dig uppåt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar