1. Inger. Fina, fina Inger. Inger var min flöjtlärare från årskurs fyra på mellanstadiet fram tills att jag tog studenten. Så många timmar vi har kämpat, skrattat, hatat, bråkat, gråtit tillsammans. Så många konserter vi har genomför tillsammans, så många gånger hon har varit överjordiskt stolt över mig och så många gånger hon har varit besviken på mig. Gud, vad jag saknar henne och våra 20-minuter-som-alltid-blev-30-40-50-minuter-en-timma-långa-lektioner. Som hon drillade mig, och som jag utvecklades.
Idag har jag inte spelat flöjt sedan jag tog studenten och det är snart två år sen. Det är helt sjukt. Något som var vardag för mig, har nu helt fallit i glömma. Borde nog ta upp flöjten någon dag och se om jag kommer ihåg något. Jag hade ju trots allt talang; elva år av flöjtspeleri är ingenting man bara sopar under mattan.
2. Saknad nummer två är Mandus. Jag har inte hört av honom på jättelänge och det känns lite som att han håller på att tappa fotfästet, försvinna ut i universum någonstans. Men jag tänker på honom ibland, våra galna upptåg och seriösa prat. Under trean var han min bästa och närmsta vän, och vi gjorde i princip allting tillsammans. Sen där efter studenten och sommaren någonstans tappade vi varann, och sen dess har vi aldrig riktigt hittat tillbaka till varann. Det plus det faktum att han flyttade till Kalmar när jag flyttade till Växjö, gjorde att vi helt glidit ifrån varann nu. Vilket jag tycker är så jävla synd. Han är verkligen den bästa människa jag känner, rakt igenom. Så rolig, så ärlig och alltid så glad. Har några av mina allra bästa minnen tillsammans honom.
Förmodligen läser varken Inger eller Mandus min blogg, men jag hoppas ändå att de vet hur mycket de betydde och fortfarande betyder för mig. Och att de nånstans faktiskt kanske saknar mig lite tillbaka också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar