Fick för mig att gå in och läsa alla utkast jag en gång skrivit, men som aldrig blev publicerade inlägg. 183 opublicerade inlägg från idag och tre, fyra år tillbaka i tiden. Jag ser en så stor skillnad på mitt liv från då och nu; jisses, jag måste ha varit deprimerad när jag var yngre. Obesvarad kärlek, föräldrar som inte stöttar, pengaproblem, kompisproblem, killproblem, framtidsproblem, problem, problem, problem.... Nu verkar de problemen så himla små, men jag förstår att det måste ha varit hela livet för mig för tre år sedan.
Jag klippte in bilder med små meningar och citat på, och skrev värsta romanen om hur "hon kysser dina läppar, fast det borde vara jag". Jag skrev långa utlägg om hur lördagskvällen på dansgolvet var och hur jag förmodligen aldrig kommer träffa den där killen från baren igen. Jag skrev om hur mycket jag kommer dö efter studenten, för då är allt slut och ingenting kommer någonsin vara som förut igen. Jag skrev så himla, himla mycket, jag undrar vart alla mina tankar egentligen kom ifrån.
Jag kanske skulle börja publicera lite gamla, opublicerade inlägg hädanefter, med rubriken "opublicerat inlägg" och sedan ett #-tecken följt av numret på inlägget? Det hade ju kunnat vara kul, så får ni se vad som försiggick i min 17åriga hjärna. Det sjukaste är, att jag kommer ihåg så mycket av alla de känslor som jag hade när jag skrev alla de här inläggen. Och nu när jag ser tillbaka, förstår jag att jag måste ha varit så himla förstörd av allting som jag gick igenom då.
Jag säger bara: Enjoy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar