Jag har alltid gått min egen väg, aldrig varit rädd och aldrig ångrat mig. Jag har haft mål och alltid tagit mig dit. Jag har varit oberoende och gjort vad som behövts för att ta mig dit jag velat. För att nu kunna nå mina drömmar måste jag ta ett stort steg, ett steg in i vuxenlivet på riktigt. Jag måste flytta, laga egen frukost och ta hand om mig själv när jag blir sjuk. Det finns ingen mamma där som väcker mig på morgonen eller som frågar mig hur jag mår efter en lång dag i skolan.
När jag först sökte den universitetsutbildning som jag gjorde, var jag mest spänd och förväntansfull; wow, egen lägenhet!, nya vänner!. Visst kan det bli hur bra som helst, men vad händer med mitt gamla liv? Mina "gamla" vänner, min familj, mitt gamla jag? Kommer jag flyta ifrån allting? Kommer jag tappa kontakt med människor jag absolut inte vill tappa kontakt med? Kommer jag under skolloven känna mig som en ailien bland alla gamla bekantskaper, i mitt gamla liv? Jag är jätterädd att jag ska glida ifrån så fruktansvärt att jag inte ens blir tillfrågad när stora högtider inträffar, att jag får sitta hemma på t.ex. midsommar. Att jag ska känna mig som en främling i min egna bekantskapskrets. Jag är också jätterädd att allt jag under sju år har byggt upp ska vara förgäves och bara glida igenom mina fingrar. De säger ju att vännerna man skapat sig under gymnasiet är de sannaste vännerna, det är ingenting jag vill förlora.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar