Saknar Sverige något enormt nu för tiden, och jag förstår inte riktigt varför. Jag saknar vardagslivet där hemma, tror jag, som att kunna gå till gymmet en varm sommarmorgon, åka till Maxi för att storhandla med mamma eller att ha fredagsmys tillsammans med massa chips och Maja och mamma. Vilken tur att jag kommer hem tillbaka till Sverige nästa vecka. Det är dock bara för en endagsvisit till Älmhult, IKEA och Växjö, men det är bättre än inget. Ska supa in allt som har med Sverige att göra, möta upp gamla vänner och bara vara svensk.
Men känner jag mig själv rätt, kommer jag åka hem till Sverige igen i maj och bara längta ihjäl mig tillbaka till Frankrike och bort ifrån Sverige. Jag vet ju det, jag blir aldrig nöjd. Pratade med Gloria om detta över lite drinkar igår. Vi kom väl egentligen inte fram till något speciellt, pratade mest bara i cirklar, men det var skönt att prata av sig. Hon är, precis som jag, aldrig nöjd, utan vill ha allt och nya grejer hela tiden. Vilket skrämmer henne, som det också skrämmer mig. Jag tröttnar väldigt fort på saker, människor och upplevelser. Jag måste ha nya inputs, nya händelser och träffa nya människor hela tiden, för att mina tankar inte ska börja vandra iväg till andra saker. Hur ska jag nånsin kunna upprätthålla ett förhållande till en annan människa under en livstid, om jag alltid tröttnar på saker? Hur ska jag kunna, i hela mitt liv, stanna på ett och samma jobb utan att vilja därifrån? Hur ska jag kunna bo på samma ställe, i samma stad, under hela mitt liv, utan att vilja flytta till ett annat ställe? Det är just nu tankar som flyger i min hjärna. Jag blir aldrig nöjd, och det är jäkligt svårt att tillfredsställa mig. Det påpekar Jessee och Michael hela tiden; Kajsa, you're never happy! It's really hard to satisfy you! Jag tror väl kanske hela tiden att jag kan få något bättre, något större, något finare, komma lite längre, bli lite bättre, osv osv.
Jag, Jessee och Michael går ut och äter ibland, för vi gillar att uppleva nya grejer. Mestadels av tiden blir jag bara besviken på maten jag beställer, för att jag alltid har så höga förhoppningar på den. Och tillfredsställer maten inte mina önskningar, då blir jag besviken. Jag var lite så med killar och förhållanden innan också. Jag byggde upp den här drömbilden av hur den här killen kommer vara, hur vårt förhållande skulle bli och vad vi skulle göra tillsammans, hur han skulle överraska mig och bete sig, osv osv. Det blev aldrig som jag hade tänkt mig eller föreställt mig. Jag blev väldigt ofta besviken, så någonstans längs vägen släppte jag de där tankarna. Nu för tiden förväntar jag mig ingenting från någon, inte ifrån vänner, inte ifrån killar, inte ifrån pojkvänner. Det blir helt enkelt lättast så, för man blir liksom aldrig besviken. Kanske borde jag försöka applicera det här på alla delar av mitt liv. Förvänta dig aldrig något, och bli aldrig besviken. Jag skulle antagligen må så himla mycket bättre i själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar